Vaknade med världens huvudvärk idag, men det kan jag knappast skylla på någon annan än mig själv som drack alldeles för lite vätska igår under fem solindränkta restimmar...
Men men, fördelen med att resa själv är ju att man kan bestämma lite själv hur man lägger upp dagen. Alltså blev det sovmorgon.
Började dagen med att leta efter käk, lyckades passera det Coop jag hade ställt in mig på, så det fick bli en banan och några sidor i en bok till frukost (eller så kan jag ju inte skriva haha, åt ju inte upp boksidorna - mera litterär förtäring).
Vandrarhemmet jag bor på är ju rätt internationellt befolkat, har hört alla möjliga språk, men inte vågat prata med någon än...
...så när det kom fram en ung man till mig när jag satt på kajen i gamla stan och drack min efterlängtade chai-latte och frågade om han fick göra mig sällskap sa jag ja. Han pratade mycket lite svenska så min engelska fick lite övning (alltid nödvändigt). Och vi pratade, jag frågade lite om var han kom ifrån i hopp om att han skulle komma från något område i Afrika där man talar swahili )som pappa kan en del av). Mina egna kunkaper i språket är små, mikroskopiska faktiskt, men man hade ju kunnat stila lite med en fras eller två.
Nu var han från Ghana, så det var kört, men vi fortsatte prata om dittan och dattan. Vi pratade om hur skolan skiljer sig mellan Sverige och Ghana, vad han tykte om Sverige osv.
Jag försöker vara så fördomsfri som möjligt, och tycker innerligt om att träffa folk från alla hörn från världen. Men det som slog mig under vårat samtal var hur fruktansvärt fördomsfull denne man var. Han var av den åsikten att kvinnor som klädde sig lätt fick skylla sig själva om de blev våldtagna eller antastade, då deras klädsel framkallade "orena tankar" hos män. Så den "typiska svenska klädstilen" som "alla vi svenska tjejer" har är alltså grunden till problemet: våldtäkter.
Jag vet inte vart jag ska börja, kanske var det också därför jag valde att inte ta den debatten - utan satt istället sammanbiten och försökte markera att dessa argument inte höll för mig.
Nåja, debatt och diskussion är viktigt, men man får välja sina strider. Och ärligt talat ville jag bara dricka min dricka, lyssna på musik och kolla på båtar/fåglar.
Nu ska jag gå upp på rummet, hoppas att lite mod samlar sig så att jag kan få prata med någon spansktalande, icke sexistisk, individ.
Ciao! (Adios!)
// Catrine
torsdag 26 juli 2012
Sakta hitåt ror en man i en båt...
Japp, nu är jag äntligen här.
För den som kände igen låttexten så förstår den säkert vart jag befinner mig. I vårt royala kapital, Stockholm - eller Estocolmo som de spansktalande kvinnorna bakom mig säger.
(Skulle så vilja våga gå fram och prata med dem, men min spanska känns rostig efter sommarens gånga veckor...)
I alla fall, nu sitter jag här - har velat göra denna resa länge nu, ända sen jag förälskade mig i staden. Redan igår när jag kom fram tog jag mig en promenad i kvarteren omkring där jag bor.
Tappade bort mig fullständigt. Kände mig mallig när jag kom upp på markplan på centralen, typ "ha! jag hittar ju här...", men den malligheten försvann sen när jag stod där med en allt för odetaljerad karta (läxa till nästa gång) och alla gatunamn.
Två timmar senare var jag dock tillbaka, och på köpet hade jag sett Stockholms fina stadsbibliotek, kyrkor, kvarter efter kvarter med C.O Segemyr-hus (tv-serien med Johan Ulvesson) samt ett gryte med kaninungar.
Jag beger mig ut igen idag, vet inte riktigt vad jag ska hitta på, var sugen på att bada, men vädret verkar inte vilja samma sak. Vi får se...men först ska det inhandlas frukost, som ska ätas i någon park till spellistan om Stockholm. Och så ska jag hitta ett Espresso House så jag kan få mig en chai-te...
Svante Turesson, Monica Zetterlund, Mauro Scocco osv...
Ciao! (Eller vad man nu säger på stockholmska..."ha det!", "vi hörs!" eller något annat fräscht)
// Catrine
För den som kände igen låttexten så förstår den säkert vart jag befinner mig. I vårt royala kapital, Stockholm - eller Estocolmo som de spansktalande kvinnorna bakom mig säger.
(Skulle så vilja våga gå fram och prata med dem, men min spanska känns rostig efter sommarens gånga veckor...)
I alla fall, nu sitter jag här - har velat göra denna resa länge nu, ända sen jag förälskade mig i staden. Redan igår när jag kom fram tog jag mig en promenad i kvarteren omkring där jag bor.
Tappade bort mig fullständigt. Kände mig mallig när jag kom upp på markplan på centralen, typ "ha! jag hittar ju här...", men den malligheten försvann sen när jag stod där med en allt för odetaljerad karta (läxa till nästa gång) och alla gatunamn.
Två timmar senare var jag dock tillbaka, och på köpet hade jag sett Stockholms fina stadsbibliotek, kyrkor, kvarter efter kvarter med C.O Segemyr-hus (tv-serien med Johan Ulvesson) samt ett gryte med kaninungar.
Jag beger mig ut igen idag, vet inte riktigt vad jag ska hitta på, var sugen på att bada, men vädret verkar inte vilja samma sak. Vi får se...men först ska det inhandlas frukost, som ska ätas i någon park till spellistan om Stockholm. Och så ska jag hitta ett Espresso House så jag kan få mig en chai-te...
Svante Turesson, Monica Zetterlund, Mauro Scocco osv...
Ciao! (Eller vad man nu säger på stockholmska..."ha det!", "vi hörs!" eller något annat fräscht)
// Catrine
onsdag 25 juli 2012
tisdag 24 juli 2012
23:49 tisdag kväll
Hela jag luktar såpa (yummi!) efter en frenetisk städning av badrummet.
Har städat hela övervåningen. Fortsatte där i brist på annat att göra.
Källaren med.
Nedervåningen får vi (läs:jag) ta imorn när folk inte ligger och sover.
Är inne på IMDb/tv.nu - det går inget bra på tv.
Big Bang Theory går iofs om typ två min, det är ju bra.
Är säkert någon repris man redan sett....
...
Borde packa för imorn.
Har ingen lust till det.
Alls...
...
Borde sova.
....
Ciao!
// Catrine
Har städat hela övervåningen. Fortsatte där i brist på annat att göra.
Källaren med.
Nedervåningen får vi (läs:jag) ta imorn när folk inte ligger och sover.
Är inne på IMDb/tv.nu - det går inget bra på tv.
Big Bang Theory går iofs om typ två min, det är ju bra.
Är säkert någon repris man redan sett....
...
Borde packa för imorn.
Har ingen lust till det.
Alls...
...
Borde sova.
....
Ciao!
// Catrine
måndag 23 juli 2012
"Every now and then say, "What the fuck." "What the fuck" gives you freedom. Freedom brings opportunity. Opportunity makes your future."
Passande nog när jag är ensam hemma går Risky Business . Det är ju en av Tom Cruise första stora roller, och här är han ju fortfarande ung = me like! Så ikväll när det är lite mörkare ute ska jag sätta på hög musik och glida in i vardagsrummet i skjorta och tubsockar, sjunga i en improviserad mick och dansa runt. Fast det blir nog ingen bordellverksamhet, kraschade bilar och avstängningar från skolan för min del.
(Läste en kulturrecension där Bruce Springsteen framställdes som en predikande präst. Sen var den dåligt skriven också.)
Ciao!
// Catrine
söndag 22 juli 2012
Saaary
Jag blir så sur på mig själv när jag inte kan skriva, som nu exempelvis (jag syftar främst på min bristfälliga recension här tidigare). Jag vet precis vad jag vill ha med, vilka aspekter som var viktigast och vad jag vill väcka för känslor med texten, men när jag känner ett måste, ett måste att få ut texten, i detta fall för att jag tyckte att filmen var så bra, blir det mest fel.
Meningarna blir bäst när de kommer spontant, men det funkar ju inte i längden.
Så, jag ber om ursäkt för den taffatta recensionen och hoppas att det snart kommer en ny (och bättre) för boken jag läste ut igår kväll!
//L
The House of Flying Daggers
Jag såg den förra helgen, Flying Daggers. Och sedan igen i torsdags med Catrine
Det är alltså i Kina år 859 e.Kr, som några superknivkastare (flying daggers) har satt sig upp mot regeringen, vilket naturligtvis ogillas. Poliskåren lyckas döda ledaren men hör talas om att hans blinda dotter har flytt. Som tur är lyckas de hitta henne och plocka in henne. Sedan följer en serie händelser som inte riktigt går att avslöja för då förstörs liksom hela filmen. Den är full av vändningar och om man bara ser till storyn, den klassiska "två män och en kvinna", är den inte olik många andra filmer. Men för det första är hela filmen helt på kinesiska, för det andra är slowmotionanvändningen extremt hög vilket gör den till ett konstverk och för det tredje är de flesta specialeffekterna väldigt bra för att vara från 2003 (enligt IMDb 2004). Actionscenerna är som danser och soundtracket ljuvligt. Miljöerna de vistas i är inte heller helt dumma, det är täta björk och bambu-skogar, öppna fält och blomsterängar.
Själva filmningen gör också att filmen sticker ut, vissa scener är väldigt långa och ibland skiftar till och med årstider (vi lyckades inte riktigt lista ut hur det kunde vara möjligt).
Man har lyckats göra en klassisk story till någonting nytt och det gillar jag.
PS. här kom jag och Catrine att tänka på mutanterna i Vintergatan om det är någon som kommer ihåg deras spetsiga hattar...
//L
fredag 20 juli 2012
Och mitt hjärta slog, jag hörde varje slag. Jag vill komma nära dig, och jag ska göra det en dag...
Nu när man har körkort kommer den obligatoriska körplikten. Pappa och Heléne åkte iväg vid 8 på en veckas paddling längs kusten (ensam hemma, yay! kommer till det senare...) så jag är på "köra ut till verkstaden med bilen när mekanikern har en lucka"-jour. Visserligen kul att få köra bilen på ett nytt ställe och dessutom få köra själv.
Men jag hade inte en aning om när han skulle ringa, så har ju inte kunnat planera dagen. Eller planera och planera - jag hade ju velat utnyttja den nyfunna friheten och göra precis vad jag kände för. Nu ringde han redan tio, så jag var åter hemma och klar för över en timme sen.
I körkortspresent fick jag en skiva som Heléne så snällt bränt ner till mig, med en massa bra musik.I bakgrunden skymtar även Mauro Scocco som jag fick i julas, Monty som jag fick i födelsedagspresent, Phil Collins, samt den episka Springsteen-skivan som är så snygg!
Så där satt jag, på gamla Ulricehamnsvägen med Lisa Nilsson på repeat. När jag hör den tänker jag på Sarah i Love Actually, och Karl på hennes jobb som hon är så förälskad i. Fin film det där.
Nu ska jag göra precis vad jag känner för, lutar åt ett träningspass med nya cykeln(!) följt av lite läsning och sedan ta ett så långt bad att tår och fingrar förvandlas till russin. Vi får se, kanske blir det det, kanske blir det något annat som faller mig in. Lite det som är poängen.
Älskar dessa dagar när det finns plats för dumma infall och ogenomtänkt spontanitet.
Ciao!
// Catrine
Men jag hade inte en aning om när han skulle ringa, så har ju inte kunnat planera dagen. Eller planera och planera - jag hade ju velat utnyttja den nyfunna friheten och göra precis vad jag kände för. Nu ringde han redan tio, så jag var åter hemma och klar för över en timme sen.
I körkortspresent fick jag en skiva som Heléne så snällt bränt ner till mig, med en massa bra musik.I bakgrunden skymtar även Mauro Scocco som jag fick i julas, Monty som jag fick i födelsedagspresent, Phil Collins, samt den episka Springsteen-skivan som är så snygg!
Simple Minds - Dont You (Forget About Me)
Mauro Scocco - Sarah
Tears For Fears - Everybody Wants To Rule The World
Spin Doctors - Two Princes
Monty - Dina Armar
Monica Zetterlund - Sakta vi gå genom stan
Katy Perry - Tenage Dream
Peter Gabriel - In Your Eyes
Oskar Linnros - Ack Sundbyberg
The Cure - Pictures Of You
Journey - Don't Stop Believin'
Lisa Nilsson - Varje gång jag ser dig
Boy Meets Girl - Waiting For A Star To Fall
Så där satt jag, på gamla Ulricehamnsvägen med Lisa Nilsson på repeat. När jag hör den tänker jag på Sarah i Love Actually, och Karl på hennes jobb som hon är så förälskad i. Fin film det där.
Nu ska jag göra precis vad jag känner för, lutar åt ett träningspass med nya cykeln(!) följt av lite läsning och sedan ta ett så långt bad att tår och fingrar förvandlas till russin. Vi får se, kanske blir det det, kanske blir det något annat som faller mig in. Lite det som är poängen.
Älskar dessa dagar när det finns plats för dumma infall och ogenomtänkt spontanitet.
Ciao!
// Catrine
måndag 16 juli 2012
Van Wilder
Och så var det dags igen, Renolds förgyllde min gårdagskväll med ytterligare en välspelad och träffande film. Van the Man från 2003 är en av Ryan Renolds tidigare filmer som vuxen skådespelare, och det märks både på valet av roll och hans stil.
Van är elevkårens kung på det college där han gått om sju år på raken - frivilligt. Han känner alla, alla känner till honom, han kallas "Van the Man".... Han är helt enkelt obotligt cool, Partyfixaren av partyfixare. Men han skiljer sig från de sliskiga herrar på täppan, som vanligtvis brukar porträtteras, genom att visa glimtar av hänsynsfullhet och empati. Han tar sitt jobb som elevernas storebror/martyr på högsta allvar, och genomför det med stil, lagom mycket komik och ironi.
Jag vet inte om det är synen av Ryan Renolds i kvinnounderkläder och smink eller den ansiktsmimik han bjuder på som gör honom allt mer omtyckt för var gång jag ser honom. I vilket fall återinförde han de förhoppningar jag fick när jag läste sammanfattningen i tv-tablån men tappade under de första minuterna av filmen. Det som tyvärr drar ner filmen lite är det halvdåliga skådespeleriet av hans motspelerska (Tara Reid), men det vägs upp av huvudpersonen och andra småsaker.
Alltså, en film jag rekommenderar. Passar bra att se med vänner, kanske inte är en föräldratillåten film dock (ja, om man nu inte är stort fan av de där pinsamt tryckande tystnaderna när en genant scen dyker upp på tv-skärmen...your choice!).
Detta har gjort mig än mer sugen på hans genombrottsroll i Two guys, a Girl and a Pizzaplace som legat på min watchlist på IMDb lääänge nu.
Ciao!
// Catrine
Van är elevkårens kung på det college där han gått om sju år på raken - frivilligt. Han känner alla, alla känner till honom, han kallas "Van the Man".... Han är helt enkelt obotligt cool, Partyfixaren av partyfixare. Men han skiljer sig från de sliskiga herrar på täppan, som vanligtvis brukar porträtteras, genom att visa glimtar av hänsynsfullhet och empati. Han tar sitt jobb som elevernas storebror/martyr på högsta allvar, och genomför det med stil, lagom mycket komik och ironi.
Jag vet inte om det är synen av Ryan Renolds i kvinnounderkläder och smink eller den ansiktsmimik han bjuder på som gör honom allt mer omtyckt för var gång jag ser honom. I vilket fall återinförde han de förhoppningar jag fick när jag läste sammanfattningen i tv-tablån men tappade under de första minuterna av filmen. Det som tyvärr drar ner filmen lite är det halvdåliga skådespeleriet av hans motspelerska (Tara Reid), men det vägs upp av huvudpersonen och andra småsaker.
Alltså, en film jag rekommenderar. Passar bra att se med vänner, kanske inte är en föräldratillåten film dock (ja, om man nu inte är stort fan av de där pinsamt tryckande tystnaderna när en genant scen dyker upp på tv-skärmen...your choice!).
Detta har gjort mig än mer sugen på hans genombrottsroll i Two guys, a Girl and a Pizzaplace som legat på min watchlist på IMDb lääänge nu.
Ciao!
// Catrine
söndag 15 juli 2012
Att det aldrig ska fungera..
Hade gjort superfint med tidsinställda inlägg som skulle trilla in medan jag var borta och insöp kultur/räknade får i Skottland. Men tekniken fallerade, övergav mig, massakrerade mina drömmar, ruinerade mitt hopp...ja den la inte ut inläggen helt enkelt.
Attans järnspikar som mamma brukar säga..minst sagt!
Så här nedanför kommer nu alla i en oinspirerande klump, alla hemskt mycket ur sin tid - men det skiter jag i. Jag har pillat och fixat med dessa så mycket nu att de SKA se dagsljus, hur otroligt tråkiga de än må vara.
Ciao!
// Catrine
Attans järnspikar som mamma brukar säga..minst sagt!
Så här nedanför kommer nu alla i en oinspirerande klump, alla hemskt mycket ur sin tid - men det skiter jag i. Jag har pillat och fixat med dessa så mycket nu att de SKA se dagsljus, hur otroligt tråkiga de än må vara.
Läs och njut. våndas
Ciao!
// Catrine
Varberg 2012 part 2
Vi började sommarlovet med en anrik tradition, som går långt bak i tiden, från en svunnen tid då året var.... 2011. Ja.
Att det hade krävts en liten lastbil för att få med all vår packning hade inte förvånat varken oss eller våra föräldrar som var gång himlar med ögonen åt alla väskor och kassar vi tar med för en helg.
Men denna gång skulle det faktiskt med två moppar, och om vi så haft med oss varsin toppluva som enda klädesplagg och en knäckemacka var som proviant hade det varit svårt att få in två moppar i bagaget.
Väl framme sattes de två violflickorna i arbete i köket med moppar lastades av och sängar paxades uppe på loftet av den andra två.
Ärtor, basföda för en brutal tjejmaffia.
20 min krig med påslakan och täcken som inte ville samarbeta senare...
...fick två violflickor köra moppe för första gången. Bilden beskriver inte riktigt lika bra hur pass nybörjare vi var (/är). En ledtråd kan vara att jag frågade Allis och Ellen hur man växlade....ja *host*.
Efter en tur med mopparna (då Allis och Ellen var åter bakom ratten styret) för att handla satte vi oss på fordon en aning mer bekanta för oss allihopa. En hederlig gammal damcykel är ett måste när man ska ner till stranden i Varberg.
Hem och torka badkläderna på linan i det ljuvliga vädret.
På med långklänningar (ytterligare en anrik tradition från förra året), och skuttande på ängen blev ett av kvällens göromål.
Dagen som följde begav vi oss till Ellen och Allis Mecka, Ullared! Jag och Linda var inte riktigt lika frälsta.
- "Jaha, är det kanske där växeln sitter...? Eller vänta, va? Har moppar bara två hjul?"
Även om Linda och jag själv inte var fullt lika exalterade över vår position, som de två andra kottarna, hittade vi i alla fall en stor avdelning med film (samt vår personliga favorit, de charmerande männen) att stirra oss tårögda på. Just denna bild visar en film och kopplar till ett skämt från begynnelsen av violflickornas episka bekantskap.
Väl hemma, en timmes moppefärd och en avdomnad bakdel senare hade hjärnan bara ett sikte, sängen!
En snabb tupplur, och sedan var det dags för nya äventyr - mot landet av Vägkantsblommor!
Stackars Ellen fick sig en pollenallergichock och ögonen grät ofrivilligt på henne resten av kvällen...
Men det gör inte så mycket, för då har man Allis som kramar bort allt det jobbiga.
På torsdagen skulle Allis till Göteborg i några timmar för att sladda runt och lära sig att inte köra på älgar. Så vi andra begav oss in till stan för att spendera dagen. Glass på torget...
....lite shopping...
...och självklart en kaffe!
Smile! Violflickorna hoppas att ni läsare också har en lika fin vän där ute någonstans som vi två har i varandra.
Vi åkte till Ellens stuga, gick till havet, hoppade studsmatta, spelade fotboll med småkusinerna och jag träffade Ellen-mormor och Ellen-morfar för första gången.
Linda utmanades på studsmattehoppning av Ellens kusiner, efter en skakig färd på pakethållaren bakom mig.
Nästa dag var Allis tillbaka i gänget, efter att ha klarat halkkörningen med bravur, och det begav sig igen in till Vbg för mer shopping.
Mmm, lyllo mig är det sannerligen, så lyllo att det inte ens gör något att frapinon tog slut.
Åter i Allis stuga, vårt hem för veckan, passade jag på att slappa på madrassen i eftermiddagssolen medan de andra gjorde mat.
Eftersom att man inte kan få nog av havet hamnade vi nere på stranden igen, efter att de andra hade fått dra upp mig ur sängen.
Pizza med Carro, kompis till...
...Frida, granne till Allis.
Sista kvällen bestämdes det att det skulle badas, väl där såg det ut såhär...för om man skådade himlen framför oss mötte man följande...
...en magnifik solnedgång. Bilden är naturlig och ingen redigering varken behövdes eller skulle göra den rättvisa.
Efter mycket tjat på de andra hoppade vi i och lämnade både handdukar och badkläder på land, ett härligt nakenbad kl elva en ljus sommarnatt!
Efter att kläder var åter på avslutades veckan med en dans i såpbubblor på klipporna.
Ciao!
// Catrine
An Officer and a Gentleman
Efter att Helena hade varit här och kollat film en dag hade vi VHS:en kvar på mitt rum så jag passade på att hämta en klassiker från mina tidiga år.
Detta är en av de filmer som jag kommer ihåg från när jag var liten. Den, tillsammans med Pretty Woman, Notting Hill, Working Girl och andra mamma-filmer är väl vad som skapat min bild av kärlek, vad den går ut på, hur den ser ut och allt som hör till.
Up Where We Belong - Joe Cocker, Jennifer Warnes
Nu ska ni inte tro att jag är naiv eller så, film existerar inte i verkligheten (och allt det där som tydligen ska stämma). Filmen är från -82, musiken är bra, handlingen funkar så bra och skådespelet är likaså det så...80-tal.
Så ja, någonstans inom mig kommer det alltid leva kvar en liten dröm om att min sammanbitne hjälte ska komma och hämta mig på pappersbruket, kyssa mig, bära ut mig genom applåder till ett pampigt powerballad-soundtrack och därmed förklara sin kärlek.
Ciao!
// Catrine
Detta är en av de filmer som jag kommer ihåg från när jag var liten. Den, tillsammans med Pretty Woman, Notting Hill, Working Girl och andra mamma-filmer är väl vad som skapat min bild av kärlek, vad den går ut på, hur den ser ut och allt som hör till.
Up Where We Belong - Joe Cocker, Jennifer Warnes
Nu ska ni inte tro att jag är naiv eller så, film existerar inte i verkligheten (och allt det där som tydligen ska stämma). Filmen är från -82, musiken är bra, handlingen funkar så bra och skådespelet är likaså det så...80-tal.
Så ja, någonstans inom mig kommer det alltid leva kvar en liten dröm om att min sammanbitne hjälte ska komma och hämta mig på pappersbruket, kyssa mig, bära ut mig genom applåder till ett pampigt powerballad-soundtrack och därmed förklara sin kärlek.
Ciao!
// Catrine
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)