King of California

Under min ack så angenäma vistelse i de svenska fjällen, snubblade vi över en film som gick på tv. King of California, var titeln med Michael Douglas i huvudrollen. Vi såg de sista två tredjedelarna, men man fick en bra uppfattning ändå, så jag bestämde mig för att plita ned en liten recension på den, sedan flöt jag in på en ganska djupsinnig analys av filmstruktur, så är man inte intresserad av sådant kan man nästan sluta läsa här...

Den var, till min förvåning, väldigt bra. Inte tack vare handlingen utan snarare skådespelarinsatsen. Jag menar, vem kan motstå en manisk, bevuxen, oansvarsfull, basspelande och tanklös Michael Douglas? 

   Han är en mentalt... ja, ostabil man, åtminstone enligt omvärlden, som är helt säker på att en skatt ligger gömd under stadens mark och han lyckas naturligtvis övertala dottern om att hjälpa honom.

   Den är väl inte vad jag skulle kalla moraliskt uppmuntrande, men den har den där touchen (eller snarare genomsyrandet) av ren och skär befängdhet som, tillsammans med ett otroligt välplacerat soundtrack, och diskret kamouflage av skruvad humor bredvid den uppenbara, gör framförandet till ett av Douglas' bästa, enligt mig. Han blir vackert kompletterad av Evan Rachel Wood som stundom hjälpsam och uppmuntrande, stundom frustrerad dotter som blir utsatt för diverse problem, både med fadern och bland annat en incident med en swinger-barbecue...

   De klassiska milstolparna finns naturligtvis med; tveket/tvivlet, insikten, the good part, the really good part (som vanligtvis är sammansatt av ett medley av kortare scener, positiva och glada sådana, ackompanjerat av en-två fjärdedelar av en munter låt), bråket/avslöjandet/brytet, tårfyllt eller åtminstone kramfyllt försonande och slut, lyckligt eller sorgligt eller vad tittaren än bestämmer sig för. 

Totalt sett tyckte jag om den, på ett fördriva-en-lördagskväll-sätt, den var härlig, knäpp och skum (skum utan lödder, då alltså) precis som en normal film ska vara!

Trailern hittar ni här

À bientôt!

//Linda