Hade inget att göra så drev runt lite på Facebook, började gå bakåt i min historik då det oftast har en löjligt bra inverkan på mitt humör.
Efter att ha bläddrat förbi stora delar av förra året - passerat en handbollsresa till Spanien, en fjällvandring i Kebnekaise, en festival i Borlänge, två vändor till Stockholm, många härliga kvällar och resor med tjejmaffian och otaliga konversationer med min "sub-pojkvän" Helena - insåg jag att jag endast var några dagar från 8:e februari 2011.
Tyckte det kunde vara kul att se vad jag gjorde för ett år sen. Inte nog med att jag hittade en status från den dagen visade det sig till min förtjusning att jag just då upptäckt filmen och mästerverket The Breakfast Club från 1985. Detta kom då att bli den bästa filmen jag någonsin upplevt, och känslan som låg i magen när eftertexterna rullade har jag aldrig upplevt, innan eller efter det.
Jag ser rätt mycket dålig film, så måste det ju bli när man letar runt i filmvärlden. Men där hittade jag ett guldkorn. Känslan, skådespelet, regin, musiken, dansen, känslan, stilen och självklart Judd Nelson och hans karaktär John Bender... Jag förpölas på fläcken bara jag tänker på det.
Soundtracket är lika mäktigt och episkt som filmen själv, Simple Minds gör filmens mest kända låt Don't You Forget About Me, men Keith Forsey bidrar med musikaliska stycken som placerar mig i ett sinnestillstånd utan like. Sista låten på albumet, och även avslutande låten i filmens fullständiga slutscen, Love Theme får mig att känna känslor som inte kan beskrivas med ord.
Är det inte det musik är? Beskrivningen när ord inte räcker till?
Därför unnar jag mig endast att lyssna på detta fantastiska stycke väldigt sällan, då det är så speciellt att det kräver en fullständig hängivelse
Ciao!
//Catrine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar