Från en tid då allt var annorlunda

Nej, jag pratar inte om en svunnen tid när jag var fem år gammal och knubbig, och livet var så lätt (eller vad man nu brukar säga). Inte heller om sjuan, när bästa vännen hette Mimmie och jag trodde att vi skulle sitta ihop för alltid. Jag pratar inte ens om första gången jag såg fenomenet ungdomar fulla på smuggel-öl och vodka på den första klassfesten i nian.

Jag pratar om för mindre än ett år sen, när jag cyklade omkring nere i Varberg en helg med tjejmaffian och lyssnade på musik genom Ellens knastrande Pringelsburk-högtalare. Vi lyssnade på: Alexandra Stan – Mr. Saxobeat - Radio Edit i bilen på väg in mot stan, men vinden fladdrande in genom fönstret och håret som slog i ansiktet, med solen i ögonen och adrenalinet pumpande när vi skrålade "å-å-å-åke...". Vi sjöng och försökte låta bli att inte skratta för att vi var så himla glada, när vi vinglade omkring på landsvägarna mellan Allis stuga och stranden och sjöng på sommarplågan Veronica Maggio – Jag kommer.

Vad allt tedde sig spännande och fulländat, trodde liksom att det var så bra som det kunde bli.

FEL.

Hur mycket man än tror att man lyckats klura ut det (och med det menar jag livet, fast det låter himlans klyschigt att skriva det rätt ut, så det får hamna i en liten parentes) sitter man där sen, ett år senare och har upplevt saker man aldrig kunnat föreställa sig.

Är det inte häftigt?

Ciao!
// Catrine