När Kings of Leon får dumburkar att dumma sig

 Efter fem en måndagskväll är det egentligen på tok för sent att gå hem från skolan (frånsett att man är lärare). Men är man som jag, det vill säga litet dum i plåtburken, så bestämmer man sig för att gå på en två timmar lång mattelektion efter skoltid.

Kings of Leon dundrade i öronen på mig, och jag kände mig allmänt cool där jag gick. På det sättet som riktigt bra musik får en att känna sig du vet? Och Kings of Leon är coola, dom är hårda! Synd att jag hade glömt mina solglasögon, hade varit pricken över I:et att ha eftermiddagssolen reflekterande i ett par pilotglasögon. Extra hårt liksom. 

Vilken syn det måste vart, en rödhårig dumburk, vaggandes pågrund av en tung gympabag på ena axeln och ett par nerslitna Converse som får varje gruskorn att kännas upp i fotsulorna, samtidigt struttande pågrund av bra musik.

Något var uppseendeväckande i alla fall, för när jag går (vaggar/struttar) fram längs gatan möter jag blicken av en kille (/man??) som håller på att fickparkera och på något himla sätt får jag för mig att jag ska inte ska vara den som bryter ögonkontakten först.

Vad som sporrade denna spontana interaktion med en främling, eller vad det för den delen hade för syfte att stirra sönder en stackars oskyldig trafikant, vet jag inte. Charmerande var han allt, men det var ingen himla eftermiddagsraggning.

Så har kommit fram till att det var den coola musiken som gjorde det.

 Läkerol Kings of Leon makes people talk connect.

Vet inte vem som vann vårt lilla chicken-race, om han nu ens var med på det eller bara tittade på den stirrande dumburken som passerade på andra sidan gatan.

Skuttade vidare på löjligt bra humör.

Ciao!
// Catrine