Carnage

Igår begav sig två violflickor till Röda Kvarn för att se Carnage. Vi väntade in Hanna och Felicia och gick sedan in för att hitta platser i den alltid lika bekvämt folktomma biografen. Självklart lyckas det sätta sig en man precis framför Linda, och inte nådigt lång heller, så min violflicka fick hoppa ut och sitta själv. Alldeles själv.

Nu var filmen inte längre än en timme och en kvart som tur var.

Filmen i sig. Rolig. Enerverande. Sevärd. Frågolyftande.

På vägen hem, via busstorget där Hanna släpptes av, diskuterades filmen och dåliga lärare. Sedan gick vi tre uppåt, mot Felicias och mina kvarter där vi fastnade utanför Felicia och kom in på existentiella frågor om musik, tolerans, att vara kär, politisk korrekthet och att jag småaktigt värre tycker att Felicia är en sämre person för att hon tycker om Ulrik Munther och jag inte orkar tänkte tre steg längre. 

Frusna fingrar delades åt tre håll och vi hamnade tillslut på våra egna gator.

Ciao!
// Catrine