Kronisk trötthet och en evigt varande tisdag

Jag tycker inte om tisdagar. Dagen är löjligt lång och när jag sitter och väntar på att sista lektionen ska börja undrar jag alltid vad schemaläggaren tänkte när hen satte ihop vår tisdag. Dagen slutar alltid med att jag sitter som en säck potatis hemma och undrar vad som hände med de senaste åtta timmarna. Men när jag väl kommer hem antar irritationen en mer barmhärtig ton, det kan ju inte vara så lätt att sätta ihop scheman till tre årskurser och hur många klasser vet jag inte ens.
   Tydligen har (och nu kommer lite kritik mot lärarsläktet igen, sorry) vår lärarkår bestämt sig för att utöver de nationella prov som ligger inbokade ska vi praktiskt taget ha "examensarbeten" i varje ämne förutom idrott. När jag bläddrar igenom min almanacka känns det som en evighet till varma sjöar, plock i plotriga antikaffärer i Nora, mjukglass och sommarkvällar på balkongen.
   Sitter med en egeninspirerad chai-latte och överbliven helgpaj. Kaffe kan faktiskt bota nästan vad som helst.
   Det som nu måste stjäla min uppmärksamhet är information om kampen för kvinnornas rösträtt innan 1921!

Hoppas er tisdag har varit snällare än min och jag ber om ursäkt för denna (förhoppningsvis inte) smittsamma pessimism!
Kram
//Linda