Den skitiga välfärds-bortskämdheten

Vill bara varna, innan ni läser vidare, att om ni är på det minsta bra humör eller kanske är ute efter något att förbättra ett redan dåligt humör med ska ni inte läsa vidare. Följande inlägg är fyllt av ångest, kritik, existentiella tonårsfrågor med deprimerande svar. Jag har varnat er, now you're on your own.

Det är så mycket som rusar omkring i mitt lilla, ovissa huvud just nu. Det är inte så många beklämmande måsten, och ingen direkt stress heller. Men ändå infinner sig den apatiska omöjligheten att komma igång och göra de enklaste av saker. Vissa kallar det hösthumör, den idylliska sommaren dör ut tillsammans med det goda humöret för att göra plats för den regniga hösten med allt mer tilltagande mörker.

 Det är bland annat den här skitiga välfärds-bortskämdheten som surrar i huvudet:
- På måndag åker jag till Menorca en vecka med pappa, han bjuder mig på det så att jag kan få göra ett intressant projektarbete - en reseskildring.
- För två veckor sen tog jag ut min tandställning och fick (förutom beskedet att jag skulle dit på en kontroll om två månader och sen aldrig behöver gå dit igen) Borås snyggaste leende.
- I mars, på min födelsedag, ska jag gå på Alex Schulmans show "Älska mig!" för att min syster gav mig det i tidig 19-årspresent.
- Fick tillbaka skolårets första skrivning förra veckan och satte högsta betyg.
- Har två lektioner själaguld i veckan i form av Litterär Gestaltning.
- Hittade en ny favoritdikt häromdagen.
- Var ute och sprang i helgen, efter passet satte jag mig på en sten vid Kypesjön i solen med musik i öronen. Shuffle-funktionen på mobilen var i sitt esse, somnade och vaknade en halvtimme senare, fullständigt avslappnad.

Jag har en sak som inte riktigt går min väg för tillfället, en. Och det låter jag gå ut över allt annat. Så j*vla bortskämt! Jag försöker vara glad, men som den genuina känsla glädje är går den inte riktigt att fejka. Jag hade känt mig som en skitstövel, om det hade funnits tid till det.

Om en vecka sitter jag på Menorca. Eller sannolikt är jag runt och går. På måndag styr vi kosen söderut, pappa och jag. Kanske kan några timmar terapi med tårna i turkosa havsvikar och The Cure i öronen råda bot på min melankoli. I denna stil ungefär...

// Catrine