Om sådant som försvunnit och det som kommit efter

Jag lagade ett armband häromdagen, som varit sönder i säkert ett år. Den lilla berlocken har legat på botten av någon låda i flera månader, men så tack vare sig en oförutsedd, helt skild händelse kunde jag äntligen laga det, vilket i sin enkelhet innebär att jag trädde en berlock på en tråd. Innovativt, eller vad tycks?

Under en genomgång i svenska slängde jag ett öga på berlocken som består av en enkel kvadrat med flera små kvadrater i, ni vet en sådan som är klassisk på tipspromenader för frågan "hur många fyrkanter kan ni se?". Längst upp sticker en tennisboll fram och tanken är att den ska symbolisera en nätrullare och de såldes av bröstcancerfonden under Stockholm Open 2008, eller kanske 2007. Jag hade på mig det ett tag, tog sedan av det för att sedan ta på det igen i nian. Så någon gång nu på gymnasiet fick det åter bo på min handled innan bandet gick sönder. Men nu sitter det alltså där igen.

Jag kom att tänka på hur stor del av mitt liv tennisen tog upp; sex år. Det var ju en fantastisk period då jag lärde mig nya saker, men framför allt blev jag duktig. Jag tävlade mycket och tyckte att det var fantastiskt, trots att jag aldrig blev av med nervositeten innan matcherna, men det fanns ingenting (och få saker som kan göra det än idag) som slog känslan när man satte matchbollen i krysset och vann matchen. Att jag lyckades göra det en ansenlig mängd gånger tycker jag är otroligt, särskilt med tanke på hur många duktiga tjejer det finns där ute.

Så fort jag tänker tillbaka på den tiden inser jag hur mycket jag saknar det, delvis för att det var en sport jag tyckte om, men också för gemenskapen och vännerna jag fick som inte finns i mitt liv längre. Jag vet varför jag slutade, och jag kommer inte börja spela igen på den nivån, men det sista jag vill är att tappa det, tappa tennisen eller glömma hur mycket jag älskar sporten. Men jag har inte spelat på snart mer än ett halvår och det glider ifrån mig mer och mer.

Det var viktigt för mig att ta en paus. När jag inte längre såg fram emot träningarna kunde jag inte se någon anledning att fortsätta, för att det blev för mycket, till och med när jag gick ner i träningstid. Det fanns en period i femman eller sexan när jag hade träning måndag, onsdag, fredag, teater på tisdagar och orkester (yes , I know) innan träningen på onsdagar. Just då var allting så roligt att jag inte såg stressen i det hela. När jag slutade med musiken gick jag upp i träningstid och tävlade mer än vad jag gjort tidigare och det bästa var att det gick bra för mig. Men någonstans på vägen slutade det att vara roligt och jag kan än idag inte komma på varför.

För nu saknar jag det så mycket.

Jag ser det som en period som var tvungen att ta slut, att jag skulle hitta någonting nytt att göra. Vid den tidpunkten ville jag inget annat än att kunna komma hem från skolan och inte behöva gå någonstans. Men inte nöjde jag mig med det, för några månader senare var jag så uttråkad att jag inte visste var jag skulle ta vägen. Så det var dags för mig att börja med någonting nytt.

Jag satt hemma och tittade på Singing in the rain och tänkte att det vore häftigt att lära mig steppa, sedan hittade jag videon jag lade upp igår och då var det inget snack om saken.

Efter ett och ett halvt år med steppen, närmare bestämt förra hösten, tog Ellen med mig till klätterdomen och sedan var jag fast där. Så visst finns det saker att göra, men jag kan inte hjälpa att undra hur mitt liv hade sett ut idag om jag fortsatt spela tennis. Förmodligen hade jag inte lärt mig steppa eller klättra, och hur tråkigt hade inte det varit? Allt har sin tid, är det någon som har sagt.

//L