Min vän Leonard - James Frey

Tydligen har det tvistats lite om huruvida sanningshalten i den här boken är så hög eller inte. Den ska vara byggd på författarens egna upplevelser och det första jag kommer att tänka på när en bok är klassad som "nästan självbiografi" är att då lämnas ett avsevärt tomrum öppet för fri... ska man kanske kalla det kryddning?

Med reservation för detta har jag alltså tagit mig igenom den här boken av James Frey. Det ska noteras att trots att huvudpersonens namn är James kopplade jag inte att det kunde syfta på författaren själv innan halva boken gått och en bikaraktär kallat James för "Frey". Aha, James Frey. Således läste jag lite i bokpärmen och förstod att boken alltså var "typ" självbiografisk.

Men för att rätta mig själv har jag inte bara tagit mig igenom boken, jag tyckte faktiskt att den var riktigt bra. Storyn ger en ganska odramatisk men verklig bild av missbruk och maffia-livet (eller ska man kanske bara kalla det olaglig verksamhet?). Men till skillnad från många andra berättelser som berör missbruk och andra tråkiga saker går det faktiskt bättre och bättre redan från början, inte bara under de sista tio sidorna. Man får en balanserad dos av död och kärlek, lycka och sorg och ett antal överdådiga måltider.

Man får följa James från det att han släpps från fängelset för att hämta sin flickvän (det är här det går snett) och sedan hur han försöker att inte falla tillbaka i sitt missbruk, skaffa jobb och hela konkarongen. Han är helt enkelt på jakt på ett nytt liv. Han flyttar från Chicago till San Fransisco till Los Angeles och har vänner precis överallt, vilket jag tyckte var lite förvånande för en kille som just släppts från fängelset. En av hans vänner spelar den andra största rollen och det är just hans vän Leonard som han blivit surrogatson till då de lärde känna varandra på ett behandlingshem innan James fängelsevistelse. Leonard hade alltid saknat en familj och ville att James skulle bli hans son, och så blev det.

Leonard driver en olaglig verksamhet och är stor i den undre världen. Det är han som hjälper James att komma på fötter och skaffa jobb och uppmuntrar honom att följa sin drömmar när han väl kommer på vad han vill göra. Det är också han som bjuder på de överdådiga måltiderna (utan tvivel för att göda den alltför magra James) då han verkar ha oändliga resurser. Han verkar också vara en väldigt trevlig man.

Det var främst omslaget som jag fastnade för när jag köpte boken (en vy av skyskrapor i grodperspektiv), jag hade aldrig hört talas om varken boken eller författaren, men så fort jag började läsa blev boken och dess innehåll, som jag nog i vanliga fall hade funnit ganska trist, plötsligt intressant. Han skriver nämligen praktiskt taget helt utan kommatecken vilket gör att texten flödar vidare utan stopp och han lyckas få det att bli naturligt eftersom man får en klar bild av vad som egentligen händer i hans huvud. Här och var ser man en punkt eller två, i vissa delar väldigt ofta så när jag väl hade bestämt mig för att läsa igenom den var det svårt att sluta eftersom jag inte hittade någon naturlig stopp-punkt, alltså var jag tvungen att läsa minst resten av kapitlet innan jag släckte lampan och somnade.

Det var en trevlig avvikelse från dagens ack så vanliga miljöbeskrivningar som täcker hela kapitel. 

//L