Jag tog bussen till Göteborg igår kväll med Allis och Ellen, vi skulle se Veronica Maggio på Liseberg. En bussresa i min smak - med musik i öronen, moln på himlen och solen påväg ner bakom en röd horisont.
Kvällen fortsatte i mysig takt, vi anlände till Liseberg och gick omkring en stund. Bland fina hus, söta balkonger, blinkande spelmaskiner, barnvagnar, godisbutiker och parker spenderade vi en promenad omkring.
När det började dra ihop sig till 8, då Maggio skulle kliva på, gick vi bort mot den stora scenen i tron om att det skulle vara knökfullt. Det var inte tomt, men det var inte packat med folk heller, det var precis lagom. Vi hittade oss en plats halvlångt ifrån scen där vi kunde växla blicken mellan scen och storbildskärmen.
Prick åtta (hur underbart är det inte med stora stjärnor som kommer i tid) börjar strålkastarna och spotlightsen blinka och fara omkring, kompade av ett elektroniskt hav av dunkande musik. Ut på scen springer Veronica Maggio och min mage slår en volt....
...när hon sedan öppnar med min absoluta favorit "Finns det en så finns det flera" i en upptempo, basdunkande version är jag såld. Resten av spelningen är jag i trans, och hela jag ler av lycka. Jag har sett henne live en gång innan, den där magiska veckan på Peace & Love 2011, och igår fick jag tillbaka lite av den euforin som jag gick hög på den veckan.
På storbildsskärmen kunde man se hennes ansiktsuttryck, kroppsspråk, skratt och även tårar i ögonen när hon tillägnade kvällens spelning åt deras bortgångne crew-medlem. I högtalarna kunde man höra hennes nasala röst och hur hon stönade, lite för mycket enligt vissa, men precis sådär som gör henne så himla bra. Och på scen kunde man se henne på riktigt, springa, dansa och vara där för sin publik.
Stopp, Vi kommer alltid ha Paris, Satan i gatan (!), I staden växer inga blommor, Mitt hjärta blöder, Måndagsbarn, V för Vendetta och Snälla bli min var några av de låtar som fyllde den rosaskimrande Göteborgskvällen med magi. Och när jag inte trodde att det inte kunde bli bättre tittar jag upp och ser en fiskmås segla förbi ensam ovanför den gammelrosa scenen med dramatiska moln i samma kulör i bakgrunden.
Det måste skrikas "SOMMAR!!", och det gör det - hon gör det åt oss alla. I form av Jag kommer. Det är saligt. Hon börjar stort, och avslutar större. Det må vara en sommardänga, men den är otroligt bra, och jag har (som så många andra) gjort överlyckliga ungdomsdumheter till den låten.
Åh Veronica, gud vad du är bra!
Ciao!
// Catrine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar