A little something about ungdomsböcker

Det första seminariet jag och Catrine kom in på på bokmässan handlade om två böcker och författarna till dem. Båda handlade om en flicka som var tolv och båda handlade på sätt och vis om det svåra med att bli... here we go again... tonåring. 

Jag håller med dem. Det är svårt att anpassa sig till livet när en gräns dras som över en natt mellan den man var och den man ska bli. Den man är fastnar liksom emellan och halvorna hamnar på var sin sida. Plötsligt ska leksakerna stoppas undan och man träffar inte längre kompisarna för att leka, man hänger eller "hittar på något". 

Det är ju fantastiskt bra att sådant tas upp i böcker, så att nyblivna ungdomar inte känner sig fullständigt förvirrade. Men det som jag lägger märke till är att i nästan alla ungdomsböcker jag har läst är förhållandena hemma hos huvudpersonerna gräsliga. Antingen är en förälder helt frånvarande, dricker alldeles för mycket eller är rent av död. Jag är fullt medveten om att det är så det ser ut hos många, men hos lika många är det tvärt om. Varför kan karaktärerna aldrig få vara lyckliga genom större delen av böckerna? Varför kan man inte för en gång skull fokusera på det fina i att växa upp, bli äldre och att bli en egen person? Jag vet själv hur underbart jag tyckte att det var när jag insåg att jag hade rätt till en egen åsikt och ett eget sätt att tänka, och att det var okej. Det var så befriande och peppande att jag tyckte något om allt, bara för att jag kunde.

Jag funderar allvarligt på att skriva upp på min Bucket List att skriva en genomgående lycklig ungdomsbok. Men sedan frågar jag mig om någon skulle vilja läsa den? Är det olycka man vill läsa om idag? För det vill inte jag. 

//L

Nästa gång ni frågar era tonåringar vad de gör, och de svarar "inget", nöj dig inte med det, stå på dig, ta reda på mer...

...ja, så lät det på ett seminarium violflickorna var på på bokmässan i Göteborg, vi såg på varandra, log lite och undrade hur dem kunde tro att de vet hur "tonåringar" tänker (jag har väldigt svårt för det ordet). Sedan visade det sig att våra biljetter egentligen inte gällde seminarium och ändå lyckades vi komma in på två, ganska duktigt får jag säga, eller så får man väl tacka "vakterna" som inte visste vad som gällde. Tyvärr missade vi de två som verkade mest intressanta.

I vilket fall som helst hette detta seminarium "lusten att skapa och lusten att läsa" vilket vi tyckte lät relevant för bådas våra litterära framtidsdrömmar. Tydligen visade det sig snarare handla om ungdomar i allmänhet och hur man bäst bör handskas med dem. Det var både lärorikt och intressant att själv vara där som ungdom och lyssna på vad man själv (tydligen) vill ha. Att vi faktiskt kan skapa, inte bara är lata och sitter framför datorn och så vidare. Jaja.

I övrigt var bokmässan fin, bra, ja som den brukar. Tyvärr kände vi båda hur glädjen sinade när vi inte kom in på de seminarium vi ville. Men vi ökade på lusten med ett geléhallon per rad vi tog oss igenom och tack vare det hittade jag fina cykelbokmärkesgem... Vi besökte också Skrivas monter där jag köpte ett gammalt nummer som inte finns i butik. Då blev jag glad! Sedan hade vi en underbar bilresa hem med Sara, Hanna och Felicia!

Det blev inte så värst många bilder, det blev rätt trångt att gå omkring med kameran på axeln och ja, jag ville ju att den skulle överleva, men här kommer ett litet potpurri av det som fastnade på bild.

Seminarielokal

En Bieber-lugg

Tuff tron av pocketböcker, här med en violflicka

Branschbesökare

Sara och Hanna

//Violflickorna

Länge leve skratt, karuseller och jeansmidjor

Studded Hearts 

Blir glad när jag ser sånt här. En samling bilder utan en klacksko, massa smink och hårda ansiktsuttryck. Bara tee's, jeans, levande hår och leenden (och en sliten nöjespark i bakgrunden gör det inte sämre).

Vill man få min känsla när man ser dessa bör man lyssna på:

Don't Dream It's Over - Crowded House

Lovers' Carvings - Bibio

Fresh Feeling - Eels

Ugh!

Jag kan verkligen se hur gitarrkroppen flyger genom den persienn-randiga fönsterrutan. Det ekande ljudet av resonanslådan blandat med tusentals bitar som singlar ner mot golvet och trädgården utanför. Och den regnblöta luften som susar in i rummet följt av pappa som rusar in och frågar vad jag håller på med.

Det var inte en sån dag, men det blev en sån kväll.

För den här gången klarar sig fönstret. Men någon dag smäller det. Ugh!

// Catrine

I don't care, I love it. I don't care. I got this feeling on the summer day when you were gone. I crashed my car into the bridge. I watched, I let it burn.

I Love It - Icona Pop

Att lyssna på den här låten är lite som att vara ungdom, full och lycklig. I början driver man omkring och känner sig iakttagande, bäst i världen. Lagom till refrängen får man ett ryck och står i en hoppande folkhop av hår och armar som flyger och skriksjunger "I DON'T CARE, I LOVE IT! I DON'T CARE!". Vid andra versen bultar hjärtat, munnen ler finurligt och andfått ser man sig omkring. Och så börjar refräng nummer två, "I DON'T CARE!"....

I love it!

// Catrine

Modeblogg.

Jag har funderat över detta med intressanta inlägg och att ha läsare, och varför en blogg om böcker/film/sporadiska teaterbesök och allmänna funderingar oftast inte får lika många läsare som en modeblogg. Varför är det inte intressant att läsa om vad någon har läst idag men däremot vad de har haft på sig? Vad är det som är så förbaskat intressant med kläder?

Det måste väl ändå ligga i att det är mycket enklare att tycka något om en tröja än en bok? Jag menar, för att kunna göra ett utlåtande om en bok måste man ha läst den eller åtminstone veta något kring den. Men en tröja behöver man bara titta på, och så kan man kulspruta ut åsikter.

Nu förminskar jag inte modevetare eller modeintresserade. Dem besitter kunskaper jag aldrig kommer ens känna lukten av. Men när man pratar om gemene man är det väl förståeligt att man kl halv sex en vardagskväll hellre bläddrar bland blusar, kaki, trekvarts, kjolar, skor, läder, linne och smycken än sätter sig med en 200-sidorsroman eller 2-timmars film för att kunna tänka "ah, nice" om ett blogginläggsinnehåll.

Däremot kan jag satsa min mammas vänstra lilltå på att fler skulle tycka om dessa kulturbloggar om det fanns tid för att ta reda på kulturvärldens alla små hörn. Jag är själv dålig på att läsa och att se filmer man bör se för att hänga med. Men jag gillar fortfarande inte modebloggar för det. Kanske skulle jag det om jag tog mig tiden att läsa deras litteratur - modemagasinen?

Ciao!
// Catrine

There's a babie, there's one, there's one, babies, babies, babies...

Jag är inne på min andra kopp chai-te för kvällen. Koppen är mer en balja om man ska vara noga, alltså --> mycket socker. Bra för själen, mindre bra för kroppen.

Jag har inte gjort något vettigt på hela eftermiddagen/kvällen. Eller det beror självklart på hur man definierar ordet. Om det lyder följande: "vettig syssla; exempelvis att sitta inne på ett familjeforum och läsa trådar av/om mammor som diskuterar graviditeter" är jag nog ute på god väg.

Hur hamnade jag, barn-moståndaren # 1, där då?

Nej pappa, det är inte research för en Catrine-junior på G, så du kan andas ut. Jag är bara lagd åt det nyfikna hållet. Jag skriver en debattartikel om tobaksförsäljning och efter att ha virrat runt bland länkar och sidor på kaosfyllda internet i jakt på sluta-rökalinjen.se eller liknande hamnade jag där.

Allt från förlossningar till en kvinna som råkade tappa sin sambos kusins 8 dagar gamla bebis i golvet på ett släktkalas (barnet klarade sig). Jag har lärt mig en massa saker idag, vissa som jag önskar att jag aldrig hade lärt mig....*ryser* Men vem vet, det kanske kan komma till nytta någon dag. Under någon av Linda's femtioelva graviditeter kanske? Linda ska nämligen få min kvot barn kom vi fram till någon gång...

...då det i somras under en vild diskussion om barnuppfostran fastställdes av tjejmaffian att Catrine nog inte bör ha barn. Tydligen är jag lite väl hård i mina krav. Förstår inte var det kommer ifrån....bara för att mina barn (om jag nu skulle råka få några) ska bli världsbäst i något. Aja, det är en annan diskussion.

Nu, en annan kvinna som inte heller satsar på barn och familj.... Zoe Hart i Hart of Dixie...

www.tv.nu

Ciao!
// Catrine

...ha den äran idag...ha den äran...

Som det fan av Schulman som jag blivit på senaste tid har jag också läst om den föreställning han ska göra på Maximteatern om några månader. "Älska mig", om självbekräftelsens baksida (att det finns en framsida var något nytt för mig för övrigt), som jag hemskt mycket gärna vill se!

Kan ha kollat upp priser och därmed även sett att den går på min födelsedag....

...så alltså, OM någon av oförklarlig anledning bara skulle känna för att överösa mig med generositet så kan det vara en hint. Är bara ute i god tid...hehe..he.

Ciao!
// Catrine

Jobb, jobb och jobb

Jag har valt att göra denna tisdag till en första PA-dag, då jag har tid över. Ambitiöst från min sida, vill jag påstå. Mitt projektarbete består i att skriva en novellsamling, berättelserna kommer alla ha utgångspunkten i en låt, The Libertine av Patrick Wolf. All cred till Felicia som introducerade mig för artisten! Det ska bli kul att börja jobba, men just formaliteterna som man bör inleda med känns mindre lockande. Bearbetning av projektplan och börja skissa på vissa delar av själva rapporten... Men, men, vad är en bal på slottet?

Jag har satt på min lista med klassisk musik för att undvika att bli distraherad från arbetet, det har en tendens att ske när man vill sjunga med i texten. Nu går inte det. Bara för det kommer jag med största säkerhet nynna med i melodierna ändå.

Nu är det dags att ta sig en kopp te, dra ned persiennerna för att få lite extra mörker och sedan tända en massa massa ljus, jag har ingen paisleymönstrad rökrock med vinröd, sammetsklädd krage, annars hade jag tagit på mig den och ett par slippers för att fullt gå in i författarskapsmoodet, få mina extra ordinära tankar angående min litteratur på pränt och sedan äta lunch. Högst luxuöst.

Efterlysning!
Försöker förgäves hitta en notis på nätet eftersom tidningen som innehöll den har slängts i soporna. Den som fortfarande äger Borås Tidning från i torsdags, mer bestämt 2012-09-20, could I have it, please?

//L

"#2043,7"

"Hon lyfter den rykande heta te-koppen mot läpparna och sluter melankoliskt ögonen medan hon bränner sig på den allt för varma och beska dryck och jämställer det med sin själsliga smärta. De bohemiskt böljande ärmarna på second hand-blusen dröjer sig kvar i rörelserna medan hon ställer ner koppen bland ekologiska stearinljus och slamret av den knaggliga koppen mot nattygsbordet av tenn dränks i tonerna från indie-rock ur en stereomodell som fortfarande har kassett-funktion. Jämte stereon ligger loppis-prismärkta skivor av band som endast den svåra eliten verkligen kan "känna smärtan" i. Väggarna kläs av spontana mästerverk i bläck och blyerts, en svart fyrkant på ett vitt papper som skulle få konstkritikerna att begå kollektivt självmord i salighet över verkets "insikt". Det är för övrigt döpt till "#2043,7" och står, uppenbart, för samhällets moraliska förfall. Solen lyser in på en cykelnyckel tillhörande den skrotiga damcykel (som pyntades med politiska budskap, kulturskämt och berusningsdumheter under en hemmafest) som står nere i trappuppgången i ett höghus bland femton andra likadana i förorten."

"#2043,7"

 Såhär ser det verkligen ut:


På vägen uppför kökstrappan skvalpar det sötsliskiga chaitéet över kanten på en massproducerad kopp från Thailand och lämnar klibbiga spår på min hand, jag är för lat för att gå och tvätta händerna så operation "slicka rent min hand" inleds. Jag befinner mig inte i en förortsskrapa, utan i ett av sovrummen i ett villahus nära stadens centrum. Nattygsbordet, massproducerat från IKEA, belamras av en sänglampa och de levande ljus som finns i rummet står dammiga på fönsterbläcket. På anslagstavlan bland post-it:s med litterära idéer som aldrig fullföljts hänger en Bryan Adams-biljett och ur datorns högtalare spelas Jessica Simpson, Mariah Carey och Sanna Nielssen som sjunger om hur härligt det är att vara kär. Det enda som kritiker möjligtvis skulle bli självmordsbenägna av i de konstverk som hänger uppe är hur enfaldiga och naiva de är.

Det är med viss avundsjuka som jag cyniskt generaliserar.

Jag kanske inte lyssnar på Benjamin and the Buttholes eller MegafoxTrollers and the Bionics och allt vad det heter, utan på pop som får hjärtat att banka och benen att dansa. Jag kanske inte cyklar överallt på mitt sociala klotterplank, utan har ett körkort. Jag kanske inte dricker bittra vuxendrycker, utan är kvar på det barnvänliga sockerstadiet.

Men jag har en bohemisk second-hand tröja med böljande armar. Det är ju en början i alla fall.

Ciao!
// Catrine

Allis, vad tycker du? Baddräktsmodell nästa eller inte?

Sitter i en soffa på en gata tre ifrån mig med Allis och pratar om döden, kärlek, platser vi vill bo på, att söka jobb, Zac Efron i kalsonger, kallt te, hur mycket jag ogillar krogen, kakor, lite mer om döden, om att säga vad man känner, programvaruuppdateingar...

...och självklart kvällens viktigaste fråga; överglänser jag eller överglänser jag H&M's modell med sin kritiserade solbränna i denna neonfärgade kreation??

Ciao!
// Catrine (och Allis)

I'm running out of ways to make you see..

Just Say Yes - Snow Patrol

Bryggan...

Refrängen...

Basen i andra versen............

Nu dör jag.

// Catrine

I December.

Jag skulle vilja ta det där tåget på vintern en gång.

// Catrine

Nya Österlånggatan

Nu är det dags för lite bilder från modevisningen på invigningen av nya Österlånggatan här i Borås! Kurragömma och Veras hade gått ihop och anordnade en modevisning med en blandad kompott av modeller, stilar, och gammalt och nytt!

Först några patrullerande riddare och prinsessor i blåa klänningar

 Sedan Rebecca i en ny kreation från ett märke jag inte minns vad det heter. Fin var den i alla fall!

Tuff kjol och fin hårfärg

Ljuvlig klänning vilken jag numera är stolt och glad över att äga!

Ännu mer fint hår och en rysligt snygg jacka

Jag mainstreamar och säger att jag dog lite på det här håret... suck

 snygg klänning i höstfärg

Vi avslutar med en gif på en vändning uppe på podiet.

//L

the kind that is made, not handed to you from above

När besvikelsen hade sjunkit in över att min teaterlektion, en av veckans höjdpunkter, var inställd begav jag mig hemåt för att äta lunch och börja på min filosofiuppsats. Jag slogs av det vackra vädret och pusslade ihop en liten vårlista, men den passar precis lika bra till underbart vackra och soliga höstdagar som denna!
   Den sista låten tipsade en klasskamrat om, hon tyckte att den kunde passa mig mig och boy, hon hade helt rätt. Det är så roligt när folk tipsar om saker som de tror att man kan gilla eller när tjejerna i klassen (som inte alltid har riktigt samma stil som jag när det kommer till musik, karlar osv) säger att något är Linda-style, då blir jag så glad!

Beach baby - the First Class
Unwritten - Natasha Bedingfield
Sunlight in a jar - the Lucksmiths
T-shirt weather - the Lucksmiths
The music next door - The Lucksmiths
You make my dreams - Hall & Oates
We are young - Fun.
Some Nights - Fun.


//L

"What ever happend to chivalry? Does it only exist in 80's movies?" - Olive Penderghast

Egengjord spotlight-installation för att få romantiskt sken i rummet.

Förtorkad färg...

Hjälp för att öppna förtorkade färgtuber.

Obligatorisk målar-outfit.

Hade det handlat om en 80-talsfilm utspelad i USA hade mitt kreativa ryck iförd den oversizeade, jag-antsränger-mig-inte-men-ser-kanonbra-och-spontant-snygg-ut-ändå-skjortan och tubsockar med charmigt placerade oljefärgsfläckar i ansiktet och håret belönats med en av dem där orimligt perfekta 80-talskillarna från high-school som alla ville ha men bara Molly Ringwald eller Mary Stuart Masterson dög till.

Men nej, istället är det år 2012 och jag befinner mig i lilla landet Lagom, det enda jag kommer få för mitt kreativa ryck är skäll av pappa för att jag stökar ner, kramp efter att ha suttit i samma ställning för länge och en ful tavla.

Men inte är jag bitter för det, jag har min skjorta, självlockigt hår och ett Rat-pack-filmbibliotek att vältra mig i.

Ciao!
// Catrine

Dionysos, you rock my world!

 För några år sedan, när jag gick i högstadiet, fick jag lära mig hur man släppte taget om saker, kastade bort ansvaret och var lite galen då och då. Och sedan jag klev över den tröskeln har jag varken kunnat eller oftast inte velat gå tillbaka.

Från att vara en tråkig, torr och dryg liten besserwisser med stort kontrollbehov till en tjej som sa emot auktoriteter när hon inte höll med, ibland struntade i plikter för att det faktiskt fanns annat att göra förutom att vara duktig. Som att ha roligt tillexempel.

Men förändringar är, som så mycket annat, bäst i moderata portioner. För det har nu slagit över och jag är slarvig med det mesta, min inre Dionysos har vunnit över Apollon. Jag har smakat på den förbjudna frukten lättja, och nu finns ingen återvändo.

Så, min nyfunna smak för det enkla, lätta, roliga, njutningsfulla i kombination med en tredimensionering av mitt inre känslomässiga perspektiv i form av Peace & Love-besöket förra sommaren har lett till över ett år av konstant dagdrömmande. Kan bokstavligt talat ligga i flera timmar och dagdrömmar medan Apollon står och hoppar upp och ner på mitt skrivbord, skrikandes "Upp med dig! Du har så här mycket läxor och saker som måste göras!" - men överröstas av Dionysos i form av mp3 + hörlurar.

Det är speciellt soliga eftermiddagar och kvällar som dessa som är farliga. Bäddat för improduktivitet av nödvändigt slag.

Ciao!
// Catrine

I'm going uptown to the Harlem River to drown. Dirty water's gonna cover me over and I'm not gonna make a sound

Jag spenderade en halvtimme med att försöka torka mina jeans med en hårfön när jag kom hem från skolan, vilket är ganska osannolikt nu när man på himlen bara ser vita fluffiga sommarmoln.
   Ja, det regnade redan när jag gick ut genom entrén, men så fort jag kommit utanför skolområdet var det som om himlen bestämde sig för att öppna sig totalt (vilket fick mig att tänka på en låt, Harlem River Blues-Justin Townes Earle, men var lugn, jag är inte deprimerad vilket jag nu inser att titeln på inlägget antyder), för Linda, hon i den gröna filtkavajen där nere hon var ju inte tillräckligt blöt. Således gjorde den det. Så nu ligger tidningspapper i mina skor och håret har inte torkat än trots att det är kort.
   In other news har den där känslan infunnit sig, när man vet att man borde göra någonting, men sträckan mellan tanke och handling blir längre och längre ju mer man tänker på det.
  Den har just blivit längre.

//L

Tjatig?

Det känns som att jag skriver om samma saker hela tiden. Använder samma uttryck. Samma upplägg. Det kommer inget nytt eller spännande (säg förresten när det har varit spännande). Är jag tjatig? Enformig?

// Catrine

Sidoalster

Ytterligare ett bevis på min totala oförmåga att slutföra saker är väl att jag suttit i en timme med min nya blogg och inte disponerat någon tid överhuvudtaget på mitt och Lindas påbörjade projekt här. Nu är den här nya lilla avstickaren inte något frivilligt direkt, då den är skapad för ämnet Litterär Gestaltning. Men jag ska inte tala illa om den, mer än att jag var tvungen att skapa den på Blogg.se som jag inte har någon vidare koll på, då den nog kommer vara bra för min skrivande sida.

Den är dock hemlig, låst och förbommad för allmänheten, då den kommer innehålla mina grova och oslipade kunskaper. Kanske låser jag upp den någon gång i framtiden när jag fått bekräftelse gällande min fabulösa förmåga och finess från annat håll.

Den enda som kommer kunna läsa den är min lärare, vilket visserligen är ångestframkallande på sitt sätt, och dem som jag väljer att ge lösenordet till. Inte för att jag är så självgod att jag tror att det faktiskt finns någon därute som faktiskt är intresserad av att läsa.... om så är fallet ska jag nog snabbt kunna råda bot på det med en kort text eller två från min pärm.


Ciao!
// Catrine

När Alex Schulman vann över en trångsint tjurskalle

Jag har hittat Alex Schulman. Vilket tar emot att erkänna för vissa av mina vänner efter ett internskämt (skapat av mig själv dock, så får väl ta den smällen).

Men jag har varit himla orättvis, för jag har ju faktiskt aldrig gett honom en chans - jag satte honom bara i avskaffningslistan utan att han gjort något annat än att vara lik en bekant till mig (så lik att de första sekunderna av Head&Shoulders-reklamen i familjen Aronsson's hus alltid åtföljdes av ett vrål "BYYYT KANAAAAL!" från min sida). Jag har varken sett hans program, läst något han skrivit eller lyssnat på honom i radioprogram och liknande.

Det är inget fel på honom, tvärtom är han rätt jäkla grym märker jag nu. Det började med att jag hittade hans blogg på Aftonbladet, sedan hittade jag vidare till den podcast som han har med Sigge Eklund (som jag inte har en aning om vem det är). Sitter just nu och lyssnar på deras andra avsnitt. När jag satt och skrattade till Schulmans beskrivning av hur han försökte sig på IKEA-möbler på hans blogg bestämde jag mig för att inte bara följa bloggen utan även lyssna på podcasten, läsa hans tidigare bloggar, se Schulman Show och sist men inte minst läsa böckerna. Så no more anti, han är officiellt borttagen från avskaffningslistan.

Lyssna/kolla in ni med, inte nog med att han pratar och skriver om de mest roliga saker pratar han på skönaste sättet, svär på rätt ställen och är bara go att lyssna på.

Alex & Sigge's podcast
Alex's blogg - Alla får Plus!

Ciao!
// Catrine

Det är måndag och...

Om tre veckor från och med idag är jag fullkomligt fri! En börda, ständigt orosmoment, party-pooper och allt synonymt kommer att befrias mig när jag vandrar ner till stan kl halv nio på morgonen för att (efter sex års vånda, med en paus på två år däremellan) ta ut metall, gummiband, lim och rubbet.

Denna dag, mina kära läsare, kommer Catrine skiljas från sin tandställning. Och skiljas skall dem, dem skall aldrig mer lägga ögonen på varandra, Catrine skall vandra ut från Tandregleringen med huvudet högt, leendet paraderande och aldrig mer se tillbaka.

Dem skall inte sakna varandra, eller Catrine kommer minsann inte sakna tandställningen i alla fall. I skilsmässan får Catrine tillbaka förmågan att äta äpplen, hårda karameller och ris. Tandställningen kan få villan, barnen, hunden, husvagnen, porslinsamlingen, bilen och de där grannarna som Catrine aldrig tyckte om att umgås med, Catrine bryr sig inte. För Catrine får tillbaka viljan att le med tänderna och lättnaden i att stå och prata med någon utan att behöva oroa sig om man har en bit sallad ofräscht fladdrande i ett av de helvetiska stålfästena.

Lyckan är så fullständig att den förkylda, vänstra näsborren inte gör så värst mycket. (Men ja, så uttråkad är jag här hemma i sjukbädden att jag även illustrerade dagens nyhet i ett helylle-försök i Paint..)

Oh vilken lyckans dag!

Ciao!
// Catrine

Sjung om studentens lyckliga dagar...

Men herrejistanes vad hände med barndomen? Idag har jag beställt studentmössa. Student....mössa. Det är ju bara galet. Nu är studenten en hyfsat naturlig följetong på tredje och sista året på gymnasiet, men det är lika galet för det.

Jag är i alla fall nöjd med hur min kommer att se ut, då jag ville att den skulle efterlikna mammas så mycket som möjligt. Som tur är går man ju en samhällslinje också, då får man ett safirblått band på - en underbart vacker färg. Och såklart SP10N i guldtext på baksidan...

...ja ni kommer självklart få bilder på den när den anländer om några månader!

Jag har varit rädd och inte alls så exalterad angående studenten som mina 94-kamrater. Delvis för att jag inte vet vad jag ska göra av mig själv efter att skolan är slut, delvis för att jag är rädd att det inte kommer bli så fantastiskt på studenten som jag verkligen vill att det ska bli.

Men nu, trots att jag inte är det minsta mer klar över vad jag ska göra, är jag förväntansfull och riktigt glad. Det här sista året med en härlig klass kommer bli händelserikt, roligt, karaktärsbyggande och allt annat som behövs för att våga kasta sig ut i vuxenvärlden.

Ciao!
// Catrine

I ett av världens hörn

Jag grejar med lite hypotetiskt julpyssel och dricker kaffe.

Sneglar lite då och då på min nya klänning från Veras.

Those darling sunday nights...

//L

Samedi

På med klänning som blivit kjol (omättligt stolt och nöjd över denna nästan förolämpande enkla konstruktion) och snabba steg ner mot stan, snabb titt inne på Veras och blev lite besviken över en sak som var borta. Det är så lätt att vara efterklok, suck. Men inga sura miner nu när far och tusentals andra skulle kämpa sig igenom Kretsloppet!

Pappa slog sitt rekord basunerar stolt dotter ut.

Jag och mamma var mindre hurtiga när vi slog oss ned med en chokladboll och varsin kaffe. Mamma blev besviken på sin Chailatte så vi fick byta, jag klagade inte :) Vi fick sällskap av en moster och hejade på pappa när han klev över mållinjen.

Jag provade jeans efter jeans med högst oönskat resultat. Nåja, det är väl därför eminenta plagg som klänning och kjol finns.

Ja, och så köpte jag en ny mugg med pippi. ALltid lika roligt när man får frågan om det ska vara en present och man svarar Nej, icke.

Hem och vända, övningskörning ut i buschen till en svåger som fyllde år. Det bjöds på en smaskig vegetarisk middag och kaffe och hemmagjorda (!!!) donuts till efterrätt. Smaskigt som få. Fick mig att börja fundera på vad man själv ska bjuda på en höstdag i November när man passerar ytterligare ett år i livet.

Ah, well, we'll have to come back to that.

Jag sjunger med i Nellie McKay's Respectable. Prova ni med.

//L

Söndagsstund har guld i mun

Söndagslugn i form av en trevlig tidning, stök som inte orkas ta itu med och en massa sjuttiotalshits. Vi snackar Beegees med Nightfever, ett helt lass med Barry White och nuvarande favoriten Don't leave me this way med Thelma Houston.

Jag köpte 101 idéer på Ica och sitter och bläddrar lugnt, tömde nyss en hel flaska vatten i min kaktuskruka eftersom den såg ganska torftig ut. Borde egentligen rensa igenom några gamla mappar med tidigare alster. Det är alltid lika roligt när man läser någonting man skrev för X antal år sedan och som man då tyckte var bra. Nu brukar jag mest fnysa åt sådana papper och slänga dem i papperskorgen, har inte lust att genomlida minnet av sådan dålig självinsikt...

Nu ska jag bläddra vidare, ha en fin söndagseftermiddag och far vänliga fram där ni går.

//L

Favorit i repris

Underbara Linda, some time ago.

// Catrine

Quotes

                                                     It's centrifugal motion,
                                                    It's that perpetual bliss.
                                                    It's that pivotal moment.
                                                    It's "Ah, impossible."

                                                      - This Kiss, Faith Hill


                                                   My name is Luka
                                                   I live on the second floor
                                                   I live upstairs from you
                                                   Yes, I think you've seen me before
                                                   if you hear something late at night
                                                  some kind of trouble some kind of fight
                                                   just don't ask me what it was

                                                     - Luka, Suzanne Vega


                                             Aruba, Jamaica, oooh I wanna take you
                                             to Bermuda, Bahama, come on pretty mama
                                             Key largo, Montego, baby why don't we go
                                             Jamaica

                                                        - Kokomo, The Beach Boys


                                             Where's my wife and family?
                                             What if I die here?
                                             Who'll be my role-model?
                                             Now that my role-model is..
                                             gone, gone,
                                             He ducked back down the alley,
                                             with some roly-poly, little, bat-faced girl.

                                                          - You Can Call Me Al, Paul Simon


                                            No I can't bear to live my life alone
                                            I grow impatient for a love to call my own
                                           But when I feel that I, I can't go on,
                                           these precious words keeps me hanging on

                                                            - You Can't Hurry Love, The Supremes



                                           Baby, make your move, step across the line,
                                          Touch me one more time, come on, dare me.
                                          I wanna take you on, I know I can't lose,
                                          I'll be loving you if you just dare me.

                                                              - Dare me, Pointer Sisters

// Catrine

Like happiness an love revolve around you

Jag har grävt fram min gamla skrivskiva och komponerar en födelsedagspresent till en liten person.

Jag tänker mig suddiga konturer genom en gardin och en sommardag i bitande kyla såhär i början av hösten. Det är få saker som är lika fint som det.

Jag skissar med en flygplanspenna och lyssnar på Waiting for a star to fall av Boy Meets Girl.

Förövrigt en av de låtar som först spelades på en CD i ett blåbär under min första biltur med min fellow medbloggerska och tillika violflicka.

//L

Bära eller brista, skicka eller fega, stolthet eller utveckling?

Har ett litet problem. I kursen Litterär Gestaltning (och var har den varit hela mitt liv?!) ska vi senast 23.59 lämna in en valfri text av dem vi jobbat med under lektioner senaste veckorna. Man ska välja den bästa, eller den man är mest nöjd med.

Men den enda som jag är nöjd med är fruktansvärt personlig. Så personlig att jag själv tycker att det är jobbigt att läsa den. Hade inte riktigt räknat med att vi skulle lämna in den, så att skicka den till läraren känns obehagligt. Den är inte privat, men personlig - och även om han säger att vi orimligen kan få ur oss så mycket av oss själva på tre minuters flödesskrivning (vilket är grunden till denna text) så kommer han att förstå hur den är kopplad till mig. Och det, mina eminenta läsare, misstaget har jag gjort två gånger innan - alltså skickat en text som säger för mycket om mig.

Samtidigt blir jag sur på mig själv. Att jag inte fattar att jag måste sticka ut näsan, hur många smällar jag än må få, annars kommer det aldrig bli något av mina skriverier. Och jag bryr mig verkligen vad denna läraren tycker om vad jag producerar, därför kan jag inte med att lämna in någon annan text som jag vet inte håller måttet.

Åh, vilka problem. Jag vet att det finns barn i Biafra (eller att det gjorde det på 70-talet i alla fall), pandor utan bambu i Kina, journalister fängslade i Etiopien och jag är småaktig som inte bara skickar in den j*vla texten. Men det handlar om stolthet. Och det, mina eminenta läsare, ska man inte ta lättvindigt på.

Ciao!

 (Ikväll testar jag att flödesskriva till nyhittade Lilla Sällskapet, lite blandning mellan Norlie & KKV, Ansiktet osv. osv.)

// Catrine

We are the 80's!

Katrina i Katrina & The Waves kan inte dansa, men gå på ankled med tre dudes i rock och färgglada Converse gör hon rätt bra... Walking on Sunshine

Bobby Brown gjorde tydligen Britney Spears's My Prerogative först....fy skäms på mig som inte visste det! Eller nu när jag tänker på det märkte jag det nog för några år sedan. I vilket fall så dansar herr Brown en aning coolare (trots överdriva höftrörelser) i sitt headseat med bakgrundsdansare som spelar saxofon än jag och mina klasskamrater gjorde till Britney Spears i femte klass. Synd att jag inte har bilder på det, vore rätt kul att ha - nu när det inte är pinsamt längre. Ni får nöja er med en bild på Brown.

"Yo, yo, yo, yo, baby-pop
Yeah, you come here, gimme a kiss
Better make it fast or else I'm gonna get pissed
Can't you hear the music's pumpin' hard like I wish you would?
Now push it "

                         - Salt-N-Pepa

Ja vad ska man säga, wicked! Gillar tanken på en kvinnlig rap-grupp. Dansen i musikvideon är smått ikonisk och efterapad av många, men som så många gånger finns det inget som originalet. Sedan är det ju låten som ungdomarna dansar på bord och super i plastmuggar till i 10 Things I hate About You, så ja, ja helt enkelt.

Det blir nästan lite för mycket nu. Whitney Houston med sitt underbara (!) leende dansar runt till How Will I Know som jag lyssnade på tretusenfemtioelva gånger påväg upp till Stockholm i somras. Det gör under för humöret, och så kommer det lite saxofon mitt upp i alltihop...oh my!

  Kvällen's We Are the 80's avslutas, såklart, av Phil Collins. Kan inte ens börja beskriva hur mycket han är min favorit, favorit räcker inte till.... I alla fall, Sussudio, here you go! (Att Christian Bale psykopatiskt värre styckar upp folk till denna i American Psycho ignorerar vi)

Nu börjar Smells like the 90's, men jag måste iväg och handla. Får skynda mig så att jag inte missar för mycket, och kanske slänga ner en flaska hårspray i korgen i som tack för magin VH1 givit mig denna onsdagkväll.

Ber om ursäkt för de taskiga bilderna, har väldigt svårt att hitta bra saker då de är så gamla. Eller så letar jag bara på fel ställen...? I vilket fall kan jag lova att ingen hade velat mer än jag att alla bilder jag lägger upp hade varit mina egna, tagna på plats. Född 25 år för sent helt enkelt....

(P.S Vad gör Mr. Bean i Boysone's Picture Of You-video??? D.S)

Ciao!

// Catrine