Jag håller med dem. Det är svårt att anpassa sig till livet när en gräns dras som över en natt mellan den man var och den man ska bli. Den man är fastnar liksom emellan och halvorna hamnar på var sin sida. Plötsligt ska leksakerna stoppas undan och man träffar inte längre kompisarna för att leka, man hänger eller "hittar på något".
Det är ju fantastiskt bra att sådant tas upp i böcker, så att nyblivna ungdomar inte känner sig fullständigt förvirrade. Men det som jag lägger märke till är att i nästan alla ungdomsböcker jag har läst är förhållandena hemma hos huvudpersonerna gräsliga. Antingen är en förälder helt frånvarande, dricker alldeles för mycket eller är rent av död. Jag är fullt medveten om att det är så det ser ut hos många, men hos lika många är det tvärt om. Varför kan karaktärerna aldrig få vara lyckliga genom större delen av böckerna? Varför kan man inte för en gång skull fokusera på det fina i att växa upp, bli äldre och att bli en egen person? Jag vet själv hur underbart jag tyckte att det var när jag insåg att jag hade rätt till en egen åsikt och ett eget sätt att tänka, och att det var okej. Det var så befriande och peppande att jag tyckte något om allt, bara för att jag kunde.
Jag funderar allvarligt på att skriva upp på min Bucket List att skriva en genomgående lycklig ungdomsbok. Men sedan frågar jag mig om någon skulle vilja läsa den? Är det olycka man vill läsa om idag? För det vill inte jag.
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar