Det här med stress. Det är så nyckfullt, så väldigt otacksamt och så extremt tråkigt. Bara tanken på att roliga saker kan få en att må dåligt är ju i sig deprimerande.
De senaste veckorna har jag haft så mycket att göra att jag stundtals känt mig helt snurrig men framför allt otillräcklig. Samtidigt har jag känt mig kluven eftersom jag bara har gjort sådant som jag tycker är kul. Till och med majoriteten av läxorna har varit roliga att göra. Ändå är jag trött på morgnarna, utmattad på kvällarna och domnad och överenergisk om vartannat under dagarna.
Jag önskar att det kunde finnas någon slags energidepå där man kunde dumpa överbliven energi och plocka extra vid behov. Problemet är väl att för vissa skulle energin ändå inte räcka till allt som man vill göra och för resten skulle det nästan finnas för mycket för att ens kunna bestämma sig.
Men trots tyngd och stress infinner sig en lätt tomhet när ens åtaganden tar slut. Det är väl delvis det som är farligt. Att man finner nya saker att dämpa tomheten med och i samma veva blir man åter samma trötta, känslomässiga vrak med mörka ringar under ögonen som man nyss blivit av med.
För tre veckor sedan fick jag ett samtal av min lärare från Hemgården där jag steppar (nej, inte träningsformen "step up"). Hon undrade om jag ville vara med och dansa jazzdans en dag under Textilmuséets avslutningsvecka. Jag fick vara med i mycket mer än vad jag förväntade mig och jag och alla andra tjejer som var med har övat flera timmar nästan dagligen och det har varit jätteroligt, men jag har haft så tajt med tid att jag är en aning förvånad över hur jag hunnit med läxor och fritid utanpå det.
Igår ägde uppvisningen rum och tre veckors intensivträning fick sitt utlopp på en och en halv timme.
Vad ska jag göra nu?
//L
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar