"#2043,7"

"Hon lyfter den rykande heta te-koppen mot läpparna och sluter melankoliskt ögonen medan hon bränner sig på den allt för varma och beska dryck och jämställer det med sin själsliga smärta. De bohemiskt böljande ärmarna på second hand-blusen dröjer sig kvar i rörelserna medan hon ställer ner koppen bland ekologiska stearinljus och slamret av den knaggliga koppen mot nattygsbordet av tenn dränks i tonerna från indie-rock ur en stereomodell som fortfarande har kassett-funktion. Jämte stereon ligger loppis-prismärkta skivor av band som endast den svåra eliten verkligen kan "känna smärtan" i. Väggarna kläs av spontana mästerverk i bläck och blyerts, en svart fyrkant på ett vitt papper som skulle få konstkritikerna att begå kollektivt självmord i salighet över verkets "insikt". Det är för övrigt döpt till "#2043,7" och står, uppenbart, för samhällets moraliska förfall. Solen lyser in på en cykelnyckel tillhörande den skrotiga damcykel (som pyntades med politiska budskap, kulturskämt och berusningsdumheter under en hemmafest) som står nere i trappuppgången i ett höghus bland femton andra likadana i förorten."

"#2043,7"

 Såhär ser det verkligen ut:


På vägen uppför kökstrappan skvalpar det sötsliskiga chaitéet över kanten på en massproducerad kopp från Thailand och lämnar klibbiga spår på min hand, jag är för lat för att gå och tvätta händerna så operation "slicka rent min hand" inleds. Jag befinner mig inte i en förortsskrapa, utan i ett av sovrummen i ett villahus nära stadens centrum. Nattygsbordet, massproducerat från IKEA, belamras av en sänglampa och de levande ljus som finns i rummet står dammiga på fönsterbläcket. På anslagstavlan bland post-it:s med litterära idéer som aldrig fullföljts hänger en Bryan Adams-biljett och ur datorns högtalare spelas Jessica Simpson, Mariah Carey och Sanna Nielssen som sjunger om hur härligt det är att vara kär. Det enda som kritiker möjligtvis skulle bli självmordsbenägna av i de konstverk som hänger uppe är hur enfaldiga och naiva de är.

Det är med viss avundsjuka som jag cyniskt generaliserar.

Jag kanske inte lyssnar på Benjamin and the Buttholes eller MegafoxTrollers and the Bionics och allt vad det heter, utan på pop som får hjärtat att banka och benen att dansa. Jag kanske inte cyklar överallt på mitt sociala klotterplank, utan har ett körkort. Jag kanske inte dricker bittra vuxendrycker, utan är kvar på det barnvänliga sockerstadiet.

Men jag har en bohemisk second-hand tröja med böljande armar. Det är ju en början i alla fall.

Ciao!
// Catrine