Har suttit och läst lite på Facebook-sidan Vita Kränkta Män. För den som missat denna media-fluga är det en sida skapad av en man som ironiskt beklagar sig över att den vita, svenska, heterosexuella mannen har det svårt i samhället för att de beskylls all världens plågor av just icke-vita, icke-svenska, homosexuella och kvinnor. Sociala medier fullständigt svämmar över av ställningstaganden och yttranden som dessa. Även när personer inte menar att yttra sig granskas deras ordval och vad de säger kategoriseras in i fack med laddningar.
I vår klass är debatt en ständig sysselsättning, i klassrummet som runt bordet i matsalen som en fredagkväll, och jag gillar det. Att tilläggas bör även att det finns politiskt engagerade och intresserade som har en betydligt djupare kunskap i ämnen såsom t.ex. jämställdhet, och därmed lättare kan slänga med ord och begrepp än en liten obildad individ som jag.
Jag vill vara liberal, nytänkade, tolerant, icke-rasistisk, jämställd, fördomsfri och allt det som jag anser vara dygder. Men jag lyckas inte. Och jag tröttnar inte på att debattera, men jag tröttnar på de som ständigt ska vara så politiskt korrekta utan att inse att det finns en positiv sida av meningsskiljaktigheter och oliktänk. Sedan att det kostar i form av diskriminering med mera är jag medveten om, men det är inte diskussionen.
Jag anser att världen skulle bli en enda gråzon om alla könsroller, fördomar och kulturella olikheter skulle försvinna. Utan manligt och kvinnligt ingen romantik. Utan favorit-glasssmaker ingen variation. Utan arbetsvecka-hatare ingen jublande glädje klockan fem en fredag. Utan....ja, ni fattar.
Men å andra sidan är det kanske värt det om det betyder att grupper och individer skulle slippa förtryck och förföljelse. Priset för färg och flärd är helt enkelt för högt.
gråzon VS. allas lika värde
Min moraliska del säger gråzon, alla gånger. Men den känslomänniskan som bor i mig skulle ändå tycka att det vore jäkligt tråkigt.
Ciao!
// Catrine
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar