Vem är du?

Det går ju en reklam på spotify nu, att man kan analysera sin musik för att se vilken stil man ska ha, hur man ska klä sig, ha håret osv, för musiken identifierar ju oss faktiskt på sätt och vis. Jag skrev i ett tidigare inlägg att när jag lyssnar på Amanda Jenssen så känner jag mig som mig själv och det är faktiskt så att miljön jag ser framför mig när jag lyssnar på henne skulle jag ge nästan vad som helst för att få leva i.

Men det är ju inte bara Amanda Jenssen som jag lyssnar på. Det är heller inte bara Lars Winnerbäck eller Belle & Sebastian. Jag kan verkligen inte placera mig själv i ett fack eller genre för jag lyssnar på så oändligt mycket olika saker. Jag har perioder då jag lyssnar extra mycket på vissa saker, förra året lyssnade jag till exempel nästan uteslutande på jazz. Riktigt skön, mjuk lounge-jazz.

Ibland får jag perioder på flera veckor då jag har dille på en specifik låt som jag  lyssnar på om och om igen. Kents 999 är ett exempel på det. Om jag scrollar ned en bit i min spotify-historik finns hela sidor med bara den låten.

Kanske är det ett särskilt album jag lyssnar på konstant varje dag när jag kommer hem från skolan?

Veckan därpå lyssnar jag på Nightwish på högsta volym och the symphonic metal ekar mellan väggarna bara för att några dagar senare ersättas av Julie London eller Billie Holiday.

Jag kan se ett mönster i dessa musikaliska skiftningar.

Min kära medbloggerska och tillika violflicka Catrine introducerade mig till 90-talets magiska värld med, åtminstone för mig, denim i centrum. Jag skrev en lista på sådant som jag tittade extra mycket på, lyssnade extra mycket på och längtade extra mycket efter just den tidpunkten. För en tjej som till 99% bar klänning började det se ovanligt pojkigt ut:

-Michael Fassbender
-Denim
-Motion
-Svartvitt
-Maroon 5 (Hands all over)
-intensifyit.eu
-Baddräkter
-Skägg
-Tatueringar
-Jane Eyre
-Lara Croft
-Peak Performance
-Sport
-Sherlock Holmes

Och nu slits jag mellan olika klädstilar som jag gillar lika mycket utan att finna någon balans, precis som min spretiga musiksmak. Det blir som att jag får anamma olika sidor av mig själv när jag vill se ut på ett visst sätt, eller så får jag lägga till vissa detaljer i varje utseende som återkopplar till en gemensam stil. Ja, ni hör ju. Det är ju löjligt.

Men så slår jag mig då och då ned och kommer alltid fram till samma slutsats. Det finns en viss musik som jag alltid återkommer till, och majoriteten av all musik jag lyssnar på bär spår av just den musikstilen. Sedan kommer jag på att den där musiken hör ihop med ett visst mode som jag också kan koppla till varje stil jag tycker om och slits emellan, en stil som innehåller både det där flickiga, sockersöta och det lite smutsiga, ruffiga, tuffare.

Darling 60's, I embrace you.

À bientôt!
//L

Bilder: Pinterest, Elsa, Sandra, selfinspiration, intensifyit