American Beauty

Jag har alltid tyckt att skämt/prat kring pappor kombinerat med sexuella antydningar varit osmakliga, och aldrig heller sett det roliga i dom. Så när jag satte mig och kollade på American Beauty visste jag väl vad jag gav mig in på, ändå satt jag där under eftertexterna....lite imponerad.

Filmen är på flera håll erkänd som något av ett mästerverk (min opinion om det kommer senare) och när man läser handlingssammanfattningen "Medelåldersman fast i ett stagnerat äktenskap och förortsliv får upp ögonen för tonårsdotterns attraktiva kompis" känner man väl också på sig att det inte är den typiska amerikanska rom-comen man lagt händerna på.

Som en liten beundrare av olycklig/förbjuden kärlek hoppades jag väl också på något spännande och sådär perfekt förhållande med typiska och lätt-tydda nyckelmoment. Men det fick jag lov att lägga på hyllan, en halvtimme in i filmen tappade jag intresset såpass att filmen fick dela min uppmärksamhet med ett mobilspel (ett tydligt tecken på att en film inte fångat mig på det sätt jag alltid hoppas att den ska när intro-soundet rullar igång).
     Filmen är jobbig, pinsam. Den tafatta pappan Lester får mig flertalet gånger att gömma huvudet bakom kudden i små ångestattacker. Man ska dock inte luras av det, för efterhand vänder filmen och i och med att Lester får lite j*vla stake (både bildligt och på andra sätt) får även filmen det. Och mobilen lades åt sidan.

Berättelsen om Lester och hans uppvaknande är fint balanserat med en liten bi-berättelse, som är sådär lagom invävd i huvudkaraktärens för att inte verka irrelevant, vilken kretsar kring hans egna dotter Jane. Och även om det är Lester som är huvudperson och vidare mest drastisk av karaktärerna anar man att historien handlar minst lika mycket (och framförallt, inte hade skett utan) just den negligerade Jane.

Om den är ett mästerverk? American Beauty har det som alla bra filmer bör ha, ett oväntat slut. Utan att det blir krystat och icke trovärdigt är det otippat och ger även mening åt de första pinsamma och smått oroväckande minuter av spionage på dotterns kompis och tafatta monologer.
    Jag tänker på en bok jag läste för några år sedan, "Som om ingenting" av Katarina von Bredow. Behandlar samma ämne, fast lite mer inlindat i sockervadd såklart. Och även om det var bra litteratur gör filmen det bättre - då det visar upp situationen som den fula, inte alltid så smickrande och allmänt oaccepterade relation det faktiskt är.

// Catrine