The Kids Are All Right

Satte mig för att se The Kids Are All Right , trots att jag fått höra från fler håll att den inte var något vidare. Och visserligen var inte trailern direkt lockande, men nu hade jag ju ändå lånat den. Dessutom yrde snön utanför (verkar som att vi får en vit vinter ändå, eller slaskfärgad iaf) så tvn var ur funktion.

Första gången jag såg Mark Ruffalo var i 13 Going on 30, då såg jag honom som den karaktär han även är i början av filmen. En mörkhårig och lite mesig, halvknubbig kille. Men när han kliver in i denna film, alternativ (förvisso lite väl för att vara trovärdig vid tillfällen) med hår på bröstet som skymtar fram i en halvslarvigt knäppt skjorta och gråa strimmor i den svarta kalufsen, kan jag inte låta bli att tycka bättre om honom.
Ruffalo spelar Paul, motorcykelåkande ungkarl (som inte är allt för ung längre) och anonym spermadonator till det lesbiska paret Jules och Nic. När barnen växer upp och bestämmer sig för att hitta sin biologiske pappa är det bäddat för konflikter då den fritänkade Jules befinner sig en aning lättare i Pauls närvaro än den strikta och ordningssamma Nic.
Filmen har en liten vändning någonstans mellan överdrivna gulligull-scener mellan mammorna men slutet knyts inte ihop på ett snyggt sätt, vilket hade varit möjligt med denna ändå rätt originella story. Julianne Moore, lyfter dock filmen med sin coola karaktär Jules.

På tal om Ruffalo satt jag nyss och läste lite på en filmblogg/petade runt på IMDb (vilket jag kan fastna på i timtal) och hittade The Avengers där han spelar Hulken(!). För några timmar sen hade jag inte förstått den rollsättningen, men nu (efter The Kids Are All Right) ser jag fram emot att se hur man lyckats. Med så många mäktiga superhjältar i en och samma film, kombinerat med dagens moderna möjligheter till specialeffekter kan det bara bli extremt. Extremt häftigt eller extrem flopp. We'll see...

Ciao!
// Catrine