Sanna pratade på om allt möjligt och Gabriel satt tyst och lyssnade. Hon tänkte mycket på det, att han inte sa något, men hon avskydde tystnaden och pratade bara på med förhoppningen att hon skulle stöta på ett ämne där Gabriel kunde överta konversationen en stund. Det värkte nästan i käkarna, så mycket pratade hon. Till slut sa Gabriel att han inte var så intressant, att han aldrig rest, aldrig festat, aldrig sportat. Han hade alltid varit den tråkiga nörden.
” Men hallå eller!” sa Sanna ”Tror du att man måste ha festat, sportat eller rest för att vara en kul och intressant person? Vad umgås du med för människor egentligen? Du är intressant, du säger ingenting och det måste finnas en anledning till det.” Gabriel såg upp på henne med en för ett ögonblick fördömande blick. ”Förlåt,” sa hon då. ”Jag har en tendens att säga precis vad jag tänker.”
Gabriel medgav att det var en lättnad att hon inte fann honom som tråkig. Det var dessutom uppfriskande att höra någon säga saker som kan få en att bättra sig.
Sanna såg på Gabriel en lång stund. Sedan tog hon sin servett, plitade ner ett nummer med en penna som hon haft i fickan och sköt det tvärs över bordet mot Gabriels hand.
Så... ringer du mig då?
Orden ekade och studsade runt i Gabriels huvud.
”Så...ringer du mig då?” upprepade hon med ett leende. ”Jag måste gå nu men det vore trevligt att fördjupa vår bekantskap.” sa hon med extra betoning på de sista orden. Han kunde inte avgöra om de lät sarkastiska eller inte, men han log och tog emot numret. Sedan försvann hennes scarf runt dörrens kant.
Sanna drog scarfen tätare kring halsen och hade precis dragit på sig vantarna när mobilen ringde i fickan. Hon motstod en svordom och muttrade istället för sig själv att shit vilken tajming man kunde ha då. Hon tog av sig vantarna och fiskade upp mobilen ur högerfickan. Hon kände inte igen numret och övervägde under ett ögonblick att inte svara, men sedan suckade hon och tryckte på grön lur.
”Hej, det är Sanna.”
Tystnad.
”Hallå?”
”Öh... hej, jag vet inte riktigt varför jag ringer,” sa Gabriel, ”men om du inte har något för dig nu så kanske vi kan ta en kaffe till? Jag kan bjuda på kanelbulle.”
”Oj, hej. Öh... jag är inte så förtjust i kanelbullar...”
”Du behöver inte äta kanelbulle.”
”Okej...”
”Så kommer du då?”
…
”Öh...visst.”
Sanna lade på och stod stilla i snön en kort stund. Sedan vände hon sig om och fick vassa snöstjärnor i ögonen. En bit bort skymtade hon det frostbitna fönstret med ljusslingan, och innanför, en pojke i ett gult sken. Så höjde han handen och vinkade, hade sett henne där ute i yrvädret. Sanna vinkade och lyfte på fötterna och gick hela vägen tillbaka.
Så slutade det blåsa, snöflingorna singlade ner och landade i hennes ansikte.
Snöflingor som landar på min näsa och ögonfransar.
//Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar