Jag började skriva den inför en skoluppgift, men när vi senare fick direktiv var jag tvungen att skriva en ny (som händelsevis var Snöflingor-novellen) men jag skrev klart den här ändå.
Den kan tyckas deprimerande och sorglig, men jag var i ett sådant stadie just då, och jag försökte, så verklighetstroget som jag kunde, att beskriva hur det känns att vara utan någon man älskar.
Av vissa kanske den till och med känns överdriven. Men det är för var och en att avgöra.
Den är dessutom skriven lite komplicerat, kan tyckas, men det ska vara en effekt.
Stängda Fönsterluckor
Det har blivit mörkt igen. Och det har blivit höst igen. Hon sitter i en väldigt gammal öronlappsfåtölj med benen upp mot bröstet och en rosig kopp i händerna. Fönstret har nästan immat igen. Man kan inte se in och man kan inte se ut. Koppens glasering har spruckit och te har trängt in och gjort bruna ränder som inte går att få bort. Små minnen som vägrar försvinna.
När det ringer på dörren reser hon på sig som vilken anständig människa som helst och trycker ned det kalla handtaget.
In kliver han, två år äldre än sist. In i rummet kliver han, där tiden står stilla och inte ens dammkornen i luften rör sig som de ska.
Han säger hej och hon säger hej tillbaka och stilla står de i tamburen, alldeles för stilla när tiden flyger förbi och sätter sina spår i huden, när tiden rör sig framåt och sträcker ut livet som i en lång tid stått alldeles, alldeles still. I den gröna öronlappsfåtöljen med rosig kopp.
Han säger ja, det var ju ett tag sedan sist.
Hon säger att jo, det var det kanske. Han ser visst lite äldre ut.
Han är två år äldre nu, men hon har knappt ändrats. Han ser den gröna fåtöljen med sin väl nedsuttna plats. Suckarna ekar över tomma väggar och dammiga bokhyllor med böcker som har lösa, trasiga ryggar.
Fem år tidigare hade deras framtid varit utstakad med tydliga spår. Sedan försvann den bilden och alla gömde sig bakom medlidande leenden som sa men lilla vän, det förstod du väl att det aldrig skulle gå?
Han som skulle köpa hus, måla och snickra medan hon satt med inredningsmagasin i knät och han som skulle vara med henne, han försvann. Det var då hon hamnade i sin fåtölj. Den gröna med öronlappar.
Nu är han tydligen tillbaka.
Hon väntar på något slags tal, en bekräftelse på att hon haft rätt, att det varit hans fel. Men det kommer aldrig.
Luften i rummet är kvav och han kliver in, öppnar alla fönster och för in ljuset, så som han alltid gjort. Ljuset hade kommit och gått och sedan hade det mörknat med tiden.
Tiden.
Sätter spår i allt, åldersfläckar framträder, kläder blir för små och man slutar uppskatta de där små sakerna, det som man uppskattade för tio år sedan.
Med tiden blir allt dimmigt och grått om man inte städar och gör rent. Med tiden smyger gamla känslor tillbaka och rör om, ruskar och allt känns plötsligt som då och allt man vill är att somna i hans famn.
Men nu förmår man inte röra sig. Man sitter kvar i sin gröna öronlappsfåtölj med nedsutten dyna och väntar på bättre tider.
Han frågar om allt är bra, om hon fått hans meddelanden, eftersom han aldrig fått något svar. Och visst har hon fått hans brev, men aldrig förmått sig att öppna dem.
Tilliten försvann när han försvann.
Vad är det? Säger han . Du tittar på mig som om du inte har sett mig på år och dar.
Det har jag inte. Säger hon. Fast hon vet att det inte är sant.
För två år har inte gått. Han lämnade henne aldrig ensam för han kom tillbaka. Han var borta i en dag och det kändes som en evighet som sträckte sig mellan flera evigheter. Så lång tid. Hon hade suttit och nästan glömt hur hans röst lät och vilken ögonfärg han hade. Vad han alltid åt till frukost och vilken nyans hans favoritkavaj hade. Hur han nynnade på olika melodier när han diskade. Hur han sa hej när han kom hem på eftermiddagen.
Hur han såg på henne när hon vaknade.
Men jag åkte ju bara igår. Säger han och ler oförstående. Nu är jag ju här.
Nu var han här igen.
Snart skulle han börja snickra, kanske måla fönsterkarmar.
Hur ska jag kunna leva utan dig?
Hur ska jag kunna leva utan dig?
//Linda
Min favorit av alla dina stycken! // af Vadstena
SvaraRadera