Snöflingor som landar på min näsa och ögonfransar

Det här är en novell som jag skrev till en skoluppgift, den skulle handla om ett möte. Den är rätt lång, så jag publicerar den i ungefär fyra delar.

   Den berättar om hur kärleken borde vara om man är spontan och inte har någonting att förlora. 

Snöflingor som landar på min näsa och ögonfransar

Det snöade. Igen.

Han hade precis stigit in på ett café. Väggarna var vita, fast ändå inte. Lampskärmarna hade börjat gulna och folk satt med te i varma koppar. Hans eget te serverades i en kopp med rosor på. Det luktade kokos. Inte för att teet skulle smaka kokos, men allt luktade som det. Han kände sig aningen malplacerad, eftersom alla andra satt där med någon. Han var ensam. Ljuset från det igenimmade fönstret kastade ett filmiskt sken över hans hörnbord. Det blev liksom gult och lysande. Här kunde han nog stanna kvar ett tag.

Snön hade kommit med en överraskande fart, redan i november och förargade människor härjade på stan och klagade på isen och kylan. Ingen kände hur ren luften blivit och ingen lade märke till de vackra frostmönster som bildats runt fönsterkarmar och på blommor och blad. Istället för att glädjas över att nätterna inte längre var så mörka skulle man klaga på halkan. Människan är oerhört motsägelsefull. Hon säger att hon skulle klara vissa situationer, men när det väl kommer till kritan så går det inte. Där passar ju ordspråket ”lättare sagt än gjort” in perfekt.

Kaffet som han beställt en stund senare när tekoppen var tom hade kallnat när han väl kom sig för att dricka det. Det var ju synd, han som sett fram emot en cappuccino. Istället för att plåga smaklökarna med kallt kaffe högg han in på den stora daimkakan han köpt för att han just idag kände sig extra storslagen. Han hade lyckats med det mesta, och det mesta gick fortfarande framåt. I det filmiska ljuset lämnade han bordet för att gå och beställa ytterligare en cappuccino. Kvinnan vid disken var pratsam och pratade på om caféet, om deras fantastiska fairtrade-kaffe och hur duktig hennes dotter varit på den senaste konserten. Han log och gick med sitt kaffe tillbaka till sitt ensamma bord med det filmiska ljuset.

Hon gick längs den kalla vita gatan hemåt mot värmen. Den snö som fallit dagen innan yrde i blåsten runt taken som ett skynke som fladdrade fram och tillbaka. Förutom vinden så var det helt tyst. Bussarna hade blivit inställda och bilförarna var kloka nog att undfly det så kallade ovädret genom att stanna hemma och dricka kaffe framför teven. Staden var lugn. Ingen kraftig blåst med vassa snöstjärnor i ansiktet, istället singlade de långsamt ner mot marken som små lapphandskar.

Plötsligt vandrade ett ljus långsamt mot henne från andra sidan gatan. Hon kunde inte se klart vad det var, snön var i vägen. Hon såg snart ett fönster med en ljusslinga runt kanterna. Den lyste i alla regnbågens färger och gav en varm känsla av sommar mitt i vintern. För regnbågar kan man ju inte se på vintern.

Det plingade till när hon öppnade dörren och steg in i den kokosdoftande värmen. 

OCH DET VAR DEL ETT!

//Linda