Han hörde hur ringklockan lät och såg upp från sina drömmar som han suttit och sorterat. Det var en hon som hade kommit in. Hon såg glad ut och log vänligt och väldigt vitt mot kvinnan bakom disken. Hon beställde en cappuccino och en chokladboll av stor modell. Kvinnan log och sade varsågod och sitt så kommer jag ut med det. Luften tycktes gulaktig och suddig när hon såg över rummet, mötte hans blick för en sekund och sedan såg det lediga bordet mitt emot två bord bort från hans. Med stadiga steg gick hon mot bordet och satte sig med ansiktet vänt mot honom. Han såg ned i bordet igen, försökte samla upp sina drömmar som hade trillat till golvet men det dröjde inte länge förrän han såg upp igen. Till hans förvåning såg hon på honom också.
Det var verkligen kokosdoftande värme. Luften var nästan seg av dofter från kanelbullar, varm choklad och snöklädda tak. Hon beställde en väldigt stor chokladboll och en cappuccino och såg sig om för ett ledigt bord. I ett hörn satt någon under en lampa som kastade ett konstigt gult sken över honom. Mitt emot, två bord bort fanns ett litet runt bord för två personer och hon slog sig ned i väntan på sin beställning. Då och då såg hon upp mot han som satt mitt emot. Han tycktes sitta och fundera på ingenting, satt bara och fokuserade på något osynligt. Så bestämde hon sig för att lägga märke till något annat i lokalen också, så hon vred huvudet åt vänster och såg disken. Hon vände huvudet åt höger och såg bara fönstret som vette mot gatan och det snöiga vädret. Hon såg rakt fram och såg ett bord med en lampa ovan som kastade det där gulaktiga ljuset. Hon såg någon som satt där. Slumpen ordnade det så fint så att han såg upp på henne precis innan hon vände bort blicken.
Tittade hon på honom? Nej. Varför skulle hon göra det? Han var ju helt obetydlig i en värld full av andra som inte var som honom. Men ändå mötte hon hans blick. Hon såg upp snabbt och vände sedan bort ansiktet, hon såg väl att kvinnan bakom disken kom med hennes chokladboll och en cappuccino. Hon satt en stund och åt på sitt bakverk medan han försökte att inte titta upp på henne. Men det var svårt. Hon var så färgglad och tycktes lysa upp rummet. Hon matchade regnbågsfärgerna i ljusslingan i fönstret. När hon hade ätit upp såg hon sig omkring lite snabbt och mötte sedan hans blick igen.
Så sa hon hej. Hej på dig. Han sa hej tillbaka och hon sa att ja vi sitter ju bara här och tittar på varandra så vi kan väl lika gärna konversera en stund? Så reste hon på sig, tog med sig sin tallrik och kopp, satte sig på stolen mitt emot och vid hans bord.
Hej. Sa hon igen. Så sa hon att hon hette Sanna.
Sanna såg upp från bordet när kvinnan bakom disken leende kom ut med hennes beställning. Hon satt en stund med sin chokladboll och begrundade det allmänna tillståndet. Funderade över svältande barn i Afrika och att hon hade en kopp med varm choklad som väntade på henne hemma. Så tog hon en klunk av sin cappuccino, sedan en till. När hon tittade upp såg hon att han som satt mitt emot såg på henne också.
”Hej.” sa hon, men han svarade inte. ”Hej på dig.” sa hon då. Han såg förvånad ut på ett pratar-du-med-mig vis. Så sa han hej. Starkare och högre än vad hon trott.
”Ja, vi sitter ju bara här och tittar på varandra så vi kan väl lika gärna konversera en stund?” han svarade inte, såg bara väldigt förvirrad ut. Men hon tog sin tallrik och kopp och gick och satte sig vid hans bord.
”Hej.” sa hon igen. ”Jag heter Sanna.”
Hon såg varm ut på ett vänligt sätt. Hon hade redan bevisat att hon var mer spontan än någon annan han träffat, och han hade träffat en hel del, även om han inte hade valt att skapa en djupare bekantskap med dem. Han presenterade sig som Gabriel och så började Sanna prata om hur underbart det var ute nu när snön hade kommit, håller du inte med om det Gabriel? Jo, han höll med, fast han tyckte inte om när snön blåste in i ögonen på en så att man inte såg vart man skulle gå. Sanna skrattade till och sa att hon precis tänkt på det innan hon kommit in hit. Gabriel log. Han skrattade sällan, oftast för att han vanligtvis inte hade mycket att skratta åt. Hans bekantskapskrets var inte så spontan. Den var eftertänksam och förklarande, planerande och trots likheterna mellan medlemmarna, förfallen. Hans passion låg i bild och ordspråk, hur man kunde väcka känslor och reaktioner med ord och bilder och hur man hur lätt som helst, genom att byta ut ett ord mot något annat eller byta ut ett objekt mot ett nytt, skapa en helt annan reaktion. Sannas passion verkade ligga i hennes vilja att göra, skapa och uppleva. Han kände sig minst sagt avundsjuk när hon förtäljde om sina äventyr i Europa som hon upplevt varje sommar med sina föräldrar sedan hon var åtta. Gabriel själv hade knappt varit utanför staden. Han hade släktingar i Mariestad och reste dit några gånger om året. Annars satt han hemma. Han tyckte om att lyssna på tystnaden och att urskilja nya ljud. Men på senare tid hade tystnaden hängt lite för tungt över hans huvud.
//Linda
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar