Hade redan tänkt skriva ett inlägg om detta, men såg även en dokumentär om ämnet på svenskan idag.
1945 anländer en karavan av bussar från Röda Korset i Tyskland för att transportera 30.000 judar till Malmö, bort från förintelseläger och år av obegripliga händelser. Dokumentären kretsade kring de människor som räddades till Sverige och berättades av personer som själva varit där som barn.
Självklart var dokumentären upplagd på ett sådant sätt att man ska bli berörd, med stämningsmusik, fotografier och personliga berättelser.
I vilket fall har jag svårt att påverkas, exempelvis gråta, när jag ser starka saker tillsammans med andra. Jag kommer helt enkelt inte in i filmen/berättelsen tillräckligt mycket för att kunna känna så som man bör.
Där satt jag och såg de svartvita filmklippen och fotografierna på människor som klev av båtar och duschades, fick kläder, mat och sjukvård. Kombinerat med berättare som satte namn och personer på de magra ansikten som passerade. Då slog det mig:
Vilken fullständig kärlek och villkorslös vilja att hjälpa en annan människa som infann sig.
Mänskligheten må vara hemsk, och människan är i grund och botten självisk. Själva förintelsen under Andra Världskriget, Gulag-läger, massakern på Utöya, 9/11 och andra avskyvärda händelser i historien har många gånger fått mig att tvivla på oss. Och jag vet inte om Sverige hanterade allt så bra, de hade trots allt stått passiva/neutrala trots vetskapen om vad som hände tvärs över Östersjön. Jag vet inte heller vad motivet för dessa svenskar som hjälpte till var. Lön? Allmän värnplikt?
Men jag vet att jag aldrig kommer kunna stå oberörd, opåverkad. Jag vill även gärna tro på att jag i ett sådant läge skulle kliva förbi mig själv och att om jag någon gång får möjligheten att offra mig för en annan människa så gör jag det,
villkorslöst.
Jag hoppas och tror att jag inte är ensam. Mänskligheten må vara hemsk, men den är också human.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar