Det är måndag och...

Om tre veckor från och med idag är jag fullkomligt fri! En börda, ständigt orosmoment, party-pooper och allt synonymt kommer att befrias mig när jag vandrar ner till stan kl halv nio på morgonen för att (efter sex års vånda, med en paus på två år däremellan) ta ut metall, gummiband, lim och rubbet.

Denna dag, mina kära läsare, kommer Catrine skiljas från sin tandställning. Och skiljas skall dem, dem skall aldrig mer lägga ögonen på varandra, Catrine skall vandra ut från Tandregleringen med huvudet högt, leendet paraderande och aldrig mer se tillbaka.

Dem skall inte sakna varandra, eller Catrine kommer minsann inte sakna tandställningen i alla fall. I skilsmässan får Catrine tillbaka förmågan att äta äpplen, hårda karameller och ris. Tandställningen kan få villan, barnen, hunden, husvagnen, porslinsamlingen, bilen och de där grannarna som Catrine aldrig tyckte om att umgås med, Catrine bryr sig inte. För Catrine får tillbaka viljan att le med tänderna och lättnaden i att stå och prata med någon utan att behöva oroa sig om man har en bit sallad ofräscht fladdrande i ett av de helvetiska stålfästena.

Lyckan är så fullständig att den förkylda, vänstra näsborren inte gör så värst mycket. (Men ja, så uttråkad är jag här hemma i sjukbädden att jag även illustrerade dagens nyhet i ett helylle-försök i Paint..)

Oh vilken lyckans dag!

Ciao!
// Catrine